Ali Feyli var bara 15 år när han tillsammans med sina kamrater greps och fängslades av polisen i Irak. Deras brott var att de hade klottrat »Leve kurderna« och »Död åt Saddam och Baathpartiet« på en husvägg i Bagdad.
I 35 dagar misshandlades och förnedrades Ali Feyli. Han utsattes för skenavrättning och poliserna hotade att skända hans mor som han visste letade efter honom.
– Förnedringen var det värsta, och rädslan att de skulle skada mina anhöriga, säger Ali Feyli.
Till slut släpptes Ali Feyli genom den allmänna amnesti som Saddam Hussein utfärdade när han tog makten i juli 1979. Men förtrycket av kurderna fortsatte. 1980 blev Alis föräldrar utkastade ur landet och ett år senare gick han med i den kurdiska gerillan. Med bas i Iran attackerade Ali Feyli och hans kamrater Saddam Husseins styrkor både i norr och söder.
Så småningom övertygade Alis bror honom om att det fanns andra sätt att hjälpa sitt folk än genom väpnad kamp, som exempelvis att utbilda sig. 1986 flydde Ali Feyli till Sverige för att börja ett nytt liv här. Efter en lång rad andra jobb började han år 2000 att arbeta som handläggare på Migrationsverkets förvarsenhet i Märsta.
Fyra år senare skulle han en dag tillsammans med en kollega eskortera en avvisad till Wien.
– Natten innan var jag jätteorolig och hade svårt att somna. När jag kom tillbaka till enheten i Märsta igen kände jag mig trött och stressad. Efter ett tag började jag hoppa över lunchen för att hinna med arbetet.
Problemen blev värre och värre och till slut fick Ali Feyli genom företagshälsovården kontakt med en psykiater, som konstaterade att han led av depression och ångest.
Han beskriver beskedet som en chock.
– Depression och ångest var ord som inte fanns i mitt lexikon. Jag hade alltid haft inställningen att man skulle kämpa på och visa sig stark. Jag hade ju ett ansvar att befria mitt land och mitt folk, och då fick man inte visa fienden några tecken på svaghet.
När han förstod att han var sjuk och att det skulle ta lång tid att bli frisk igen rasade Ali Feylis värld samman. Han tvingades omvärdera sin syn både på sig själv och på människor i omgivningen. Det var en mycket svår tid, säger han.
– Jag tackar Gud för att det är förbjudet enligt min muslimska tro att ta livet av sig. Annars vet jag inte vad som skulle ha hänt.
Vid ett tillfälle var det nära att han hade blivit tvångsintagen på S:t Görans sjukhus, men han lyckades övertyga läkaren om att han inte skulle skada sig själv.
– Jag hade det där i bakhuvudet att om man blir inlagd på sjukhus för psykiatriska besvär så är man galen.
Ali Feyli sjukskrevs och 2006 fick han en remiss till Kris- och traumacenter vid Danderyds sjukhus. Där genomgick han en så kallad EMDR-behandling, en metod för behandling av traumatiska minnen och posttraumatiskt stressyndrom. Han blev bättre, men långt ifrån bra. Innan dess hade han prövat medicinering ett tag, men slutade eftersom han inte ville »vara bunden« av något.
Vändpunkten blev när Försäkringskassan plötsligt vaknade i augusti 2008 och ville utreda möjligheterna till rehabilitering. I det läget kontaktade Ali Feyli psykiatern Kersti Gabrielson på Spånga psykiatriska mottagning, som han haft kontakt med innan han remitterades till Danderyd.
– Vi blev tvungna att börja om från början och göra en helt ny utredning. Jag kände att vi nog inte gjort allt vi hade kunnat göra för Ali, säger Kersti Gabrielson.
För att få en ordentlig uppfattning av Ali Feylis sjukdomsbild och förutsättningar för att återgå i arbete använde Kersti Gabrielson den så kallade kulturformulering som mottagningen utvecklat tillsammans med Transkulturellt centrum. I en och en halv timme gick Kersti och Ali igenom formuleringen, fråga för fråga.
Samtalet förändrade både Alis diagnos och hans syn på framtiden.
– Det visade sig att Alis problem var större och att de funnits betydligt längre än sedan 2004, säger Kersti Gabrielson.
I själva verket uppvisade Ali Feyli tecken på posttraumatisk stress redan när han kom till Sverige. Men tidigare hade han klarat att hantera symtomen genom att leva ett aktiv liv och inte stanna upp. De stundtals emotionellt starkt påfrestande arbetsuppgifterna på Migrationsverket gjorde dock att han inte längre klarade att hålla ifrån sig de inre bilderna utan drabbades av mardrömmar och flashbacks, säger Kersti Gabrielson, som menar att det inte är ett ovanligt mönster.
– Vi ser ofta bland invandrade patienter med traumatiska upplevelser att om man får möjlighet att komma igång snabbt med att ordna sitt liv i Sverige klarar man sig ett tag till dess något mer händer, som en separation, en olycka eller ett dödsfall.
Ali Feyli berättade att när han kom till Sverige 1986 kunde han sakna ljudet av artilleri och luftvärn som han var van vid från gerillatiden. Han berättade också att han 1997 sökt en tjänst i Pakistan som ledare för ett läger för afghanska flyktingungdomar.
För Kersti Gabrielson var detta tecken på att han sökt efter olika sätt att avleda uppmärksamheten från den inre smärtan.
– De 35 dagarna i fängelse har nog spelat väldigt stor roll. Att gå med i gerillakriget var ett sätt att hantera tankarna, liksom att söka sig till lägret i Pakistan, menar hon.
En annan sak som kom fram tydligt genom kulturformuleringen var att Ali Feyli, trots sin sjukdom, fortfarande i viss mån fungerade som överhuvud – eller »samordnare«, som Ali föredrar att kalla det – för familjen.
Att det i familjer från vissa delar av världen ofta finns en sådan person hör till de erfarenheter som lyfts fram i den transkulturella psykiatrin.
– Det är personer som vi i psykvården måste ha en allians med för att behandlingen ska gå bra. Det kan vara personer som finns i en annan del av världen, men som kan ha synpunkter på att jag ordinerar en blå och en vit tablett samtidigt, säger Kersti Gabrielson.
I Alis fall har syskonen haft svårt att förlika sig med att han inte längre fullt ut kan axla det ansvaret.
–De accepterar att jag är sjuk, men de sörjer. När jag blev sjuk sa min syster att husets pelare hade fallit. Men min lillebror försöker hjälpa mig.
Samtidigt, påpekar Kersti Gabrielson, visade intervjun genom att tydligare än tidigare utredningar fokusera på funktionsförmåga att Ali Feyli är en person med mycket inre styrka. Sedan en arbetsterapeut bedömt att det fanns förutsättningar för att han skulle kunna börja jobba igen har behandlingen därför varit helt inriktad på att Ali ska kunna återgå till sitt arbete. Sedan den 2 februari i år är han också tillbaka på Migrationsverket på halvtid.
Även på annat sätt har Ali Feyli börjat blicka framåt igen. Han har börjat studera islamisk filosofi via internet, och har tankar på att läsa in svenskt gymnasiebetyg och längre fram skaffa en högskoleexamen i socionomi.
– Jag är långt ifrån frisk i dag. Men på en skala från 0 till 10 var jag under noll när det var som värst, medan jag nu är på 6–7 någonstans.
