PAL-funktionen (patientansvarig läkare) fungerar inte alltid tillfredsställande. Om det råder stor enighet. För att bättre tillvarata patientens behov av kontinuitet och samordning har utredningen om patientens rätt i ett delbetänkande föreslagit att PAL ersätts av en »fast vårdkontakt« som utses av verksamhetschefen. Denna kontaktperson kan, men behöver inte, vara läkare.
I sitt remissvar understryker Läkarförbundet att kroniskt eller långvarigt sjuka alltid ska ha en läkare som ansvarig kontaktperson. Däremot finns det andra situa-
tioner där vårdkontakten inte behöver vara läkare. Likväl kräver förbundet, i linje med vad som beslutades på senaste fullmäktigemötet, att den patient som vill ha en läkare som fast vårdkontakt ska få det.
Läkarförbundet stöder förslaget om en lagreglerad vårdgaranti där maxtiden från första besök till behandling är 120 dagar. Förbundet håller med utredaren Toivo Heinsoo om att i synnerhet väntetiden för specialistbesök bör kortas ned rejält, från dagens 90 till 30 dagar.
En tillfredsställande vårdgaranti, skriver förbundet, måste dock även omfatta rätten att vid behov få en vårdplats på rätt klinik bemannad med rätt kompetens.
Läkarförbundet tillstyrker delbetänkandets tredje huvudförslag, att patienter som lider av särskilt allvarlig sjukdom alltid har rätt till en förnyad medicinsk bedömning – en »second opinion« – och inte som i dag bara när vetenskapen och den beprövade erfarenheten inte är entydig.
Reaktionerna bland övriga remissinstanser på delbetänkandets förslag är överlag positiva. SKL liksom en del av landstingen anser dock att det i dag är för tidigt att sänka vårdgarantins maxgränser.
Läkaresällskapet är besviket på att utredningen inte gått till botten med den viktiga frågan hur patientens rätt till delaktighet och inflytande över sin vård ska öka. Liksom ett par andra remissinstanser varnar man också för att kroniskt sjuka kan trängas undan av en skärpt vårdgaranti.
Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, påpekar att en del av de problem som förslagen vill komma till rätta med – som långa väntetider och avsaknad av kontinuitet i kontakterna med vården – härrör från organisatoriska brister.
Mest tveksam till att införa en paragraf om vårdgaranti i hälso- och sjukvårdslagen är Socialstyrelsen. Man konstaterar att frivilliga överenskommelser om väntetider inte efterlevs, och påpekar lite syrligt att det saknas en redogörelse för varför en lagreglering per automatik skulle förbättra situationen.
