Anna Hedborg överlämnade en första delrapport till regeringen i juni i fjol: »Arbetsförmåga? En översikt av bedömningsmetoder i Sverige och andra länder« (SOU 2008:66). Slutrapporten skulle ha kommit den 30 april men kommer sannolikt först i höst.
– Det är stora och viktiga frågor, som jag vill fundera på över sommaren. Jag vill också hinna diskutera med Försäkringskassan om en förstudie om ett instrument med vars hjälp Försäkringskassan ska bedöma arbetsförmåga, säger Anna Hedborg.
De första 180 dagarna i rehabiliteringskedjan (se Läkartidningen 28/2008, sidorna 1994-8) är inte föremål för några större förändringsförslag utöver dem som redan införts, till exempel det försäkringsmedicinska beslutsstödet.
– Där har det redan hänt något mycket positivt. Korta sjukskrivningar på en till fyra månader har minskat mest. Läkarna måste ha blivit mer eftertänksamma när de sjukskriver.
Däremot är det fortfarande oklart vad som ska hända efter de 180 dagarna, då ansvaret för bedömning »i högre grad« övergår från hälso- och sjukvården till Försäkringskassan. Dag 180 ska bedömningen av arbetsförmåga inte längre göras mot det egna arbetet utan mot hela den reguljära arbetsmarknaden.
– Mellan dag 180 och 360 är det fortfarande öppet för i vilken grad man kräver en omställning av patienten. Vilken omställning som ska krävas är egentligen inte möjligt att avgöra medicinskt. Ytterst är det en politisk fråga, som man måste diskutera och bestämma sig för, säger Anna Hedborg och introducerar ett nytt verktyg:
– Det är därför vi överväger ett särskilt bedömningsinstrument, »Medicinska förutsättningar för arbete«, som samtidigt ska fungera som politikens normering av vilka som måste försöka försörja sig på den reguljära arbetsmarknaden trots sin sjukdom.
Själv anser hon att mer individuella bedömningar måste göras, och krav på omställning utgå med hänsyn till situation, vilket inte är fallet med dagens regler, som hon anser är för trubbiga. I dag ska ett skarpt läge råda efter sex månader, och sjukpenning ska inte betalas ut om patienten bedöms kunna ta någon form av arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
– Mer individuella bedömningar blir möjliga och önskvärda när man först fastställt ett säkert samband mellan sjukdom och aktivitetsbegränsningar till följd av sjukdom. Det är en väldig skillnad om det är en 31-årig akademiker eller en 62-årig renskötare som har blivit blind, kommenterar Anna Hedborg. Ett exempel som också lyftes fram vid Läkardagarna i Örebro i förra veckan där man diskuterade »Sjukskrivning på gott och ont«.
Där återkom hon vid flera tillfällen till behovet av att parallellt med förändringarna i sjukförsäkringen backa upp med arbetsmarknadsåtgärder. Läkare och andra yrkesgrupper måste se som sin uppgift att hjälpa patienten komma vidare i sina liv.
Bör läkarna skiljas från sjukskrivning (som OECD ansett önskvärt)?
(Se Kritik från OECD för svensk »sjukskrivningskultur«)
– Nej, det är orealistiskt. Det är läkaren som möter och känner individen och som kan bedöma sjukdomseffekter på individnivå. Det är omöjligt att tänka sig ett slags dubbel process. Däremot är jag mycket besviken på att föresatserna om en utökad roll för företagshälsovården inom primärvården inte verkar genomföras.
Vad händer efter tolv månader i rehabiliteringskedjan?
– Vi är inte riktigt färdiga med det. Tanken är att man vid dag 180 och 360 verkligen gör en prövning och bedömning av vad vi kallar försörjningsförmåga. Både före och efter dag 360 finns utrymme för arbetsmarknadsåtgärder. Det handlar om både en skyldighet och rättighet att försörja sig. Skyldigheten blir större om de resurserna är större, men också om samhället är berett att hjälpa till.
Vad krävs av en patient för att denna ska stå till den reguljära arbetsmarknadens tjänst?
– Det finns ingen given nivå, och det är en fråga som man måste bestämmas i själva försäkringsvillkoren. Men det är inte läkarnas sak att bedöma.
– Det är viktigt att arbetslöshet inte betraktas som sjukdom, det är det värsta som kan hända för läkprocessen.
Är den konjunkturella tajmingen ett aber?
– Ja, det är värsta möjliga tidpunkt. Men man kan inte ta konjunkturen som skäl för att inte sköta sjukförsäkringen, och någon gång ska det vända.