I Västernorrland, Västerbotten, Jämtland och Norrbotten uppskattas en tredjedel av läkartjänsterna inom primärvården vara vakanta. Svensk förening för glesbygdsmedicin har fått i uppdrag att ta fram en ST med glesbygdsmedicinsk komplettering i allmänmedicin. Förhoppning finns också på ett lektorat vid universitetet i Umeå. Regeringen har utökat tilldelningen av ST-tjänster, men landstingens dåliga ekonomi är ett hinder.
– Vi hoppas på att anställa 15–16 personer, med randning på glesbygd 2–4 veckor. Men vi vet alla att det är för himla eländigt med pengar i landstingen, säger Leif Persson, biträdande närsjukvårdschef, Västerbottens läns landsting.
I Norge ser man till glesbygdens behov redan vid grundutbildningen. Svein Steinert, läkare och professor i glesbygdsmedicin vid Tromsö universitet, förespråkar kvotering för glesbygdsstudenter till läkarutbildningen.
– Ska man få läkare att arbeta med »distriktsmedicin« måste studenter introduceras från första dagarna i läkarstudierna. Det har en väldigt stor betydelse för Norrlandslandstingen vilka studenter man har i Umeå, säger Svein Steinert, en av huvudtalarna vid årsmötet för Svensk förening för glesbygdsmedicin i Hemavan i slutet av april.
– I Tromsö, ett av de mest rurala universiteten i världen, har samer och sökande med anknytning till trakten företräde till läkarutbildningen. Motsvarande principer används även i Australien och Kanada, fortsätter Svein Steinert.
Enligt Steinert visar erfarenheter från Australien och Kanada att om man inte utbildar folk där de ska jobba, då får man inte folk till glesbygden.
– Läkarutbildningen i Tromsö har en kvot för samiska studenter, en för studenter med nordnorsk bakgrund, där anknytning måste dokumenteras – samt en generell sökning, berättar Svein Steinert, som själv tidigare studerat i Umeå och arbetat i Storuman.
Idén om kvotering för glesbygdens ungdomar fick ett positivt mottagande bland deltagarna på glesbygdsmedicinarnas årsmöte, vartill även andra professioner bjudits in.
– Vi har jättesvårt att konkurrera i betyg med storstäderna, konstaterar en man och en kvinna som för närvarande läser sjuksköterskeutbildningen på distans (från Hemavan är det 40 mil till Umeå), men som gärna skulle vilja läsa vidare.
Igor Tegay (se artikeln »Vi är friluftsmänniskor – det är nog en förutsättning för att klara jobbet« ) är också positiv till kvotering till läkarutbildningen, mot bakgrund av egna erfarenheter från Sovjetsystemet, där kvotering praktiserades för flera akademikeryrken i syfte att bemanna distrikten med agronomer, läkare och ingenjörer och där också betygskraven var lägre.
– Kvotering är inget som vi i Svensk förening för glesbygdsmedicin har diskuterat. Men det låter smakligt. Jag har många kollegor som växt upp i Jämtland och utbildat sig någon annanstans, för att sedan skaffa sig dubbla specialiteter och komma tillbaka, kommenterar ordförande Anders Ehnberg.
