Då hoten tornar upp sig om annalkande allvarliga influensapandemier med nya typer av virus är Annika Linde, chef för avdelningen för epide­miologi på Smittskyddsinstitutet och sedan 2005 statsepidemiolog, ett självklart val för journalister på jakt efter expertkommentarer.
Som statsepidemiolog har hon fått hantera två sådana situationer: fågelinfluensan, A/H5N1, som dominerade larmrapporterna i mass­media 2006, och nu senast den nya influensan, A/H1N1.
– Det som tagit mest kraft under den senaste tiden har varit trycket från massmedia. De flesta ringer direkt till mig, och det är min skyldighet att vara anträffbar, säger Annika Linde.
– Men jag tycker att massmedia i princip har skött sig bra. Många gånger lyckas journalister formulera mitt budskap bättre än vad jag själv förmår, och det händer även att det är massmedia som uppdaterar mig eftersom journalister gärna söker »det udda« och får tag på information som jag själv inte hunnit få.
Under 2000-talet har virologernas och myndigheternas larm avlöst varandra. SARS följdes av fågelinfluensan, och nya influensan är långt ifrån avskriven som ett veritabelt globalt hot. Men att ropa »vargen kommer« för ofta sliter på allmänhetens förtroende för forskare, myndigheter och journalister. Det uppstår misstankar om bakomliggande syften, såsom att garantera nya anslag. »Medicinska byråkrater är som hajar; de måste hela tiden röra sig i sitt hav av dåliga nyheter eller svälta«, skrev kolumnisten Simon Jenkins i The Guardian den 5 maj och krävde en utredning om »fiaskot« kring hanteringen av den nya influensan.

Annika Linde instämmer i att »dödsvirus« och andra dystopiska formuleringar som massmedia ibland använde om fågelinfluensan var helt omotiverade. Men med den nya influensan är situationen något annorlunda, anser hon.
– Min målsättning är att lämna så ärlig information som möjligt, och jag måste lämna det budskap vi själva tror på. Jag trodde inte så mycket på faran med fågel­influensa, bindningsmolekylen på H5N1 tycks vara allt-för klumpig för att kunna anpassa sig till människa. Därför är H1N1 ett större hot. Risken är att viruset muterar och blir mer spridnings­benäget. Det är det allvarligaste pandemihotet vi haft sedan Hongkong-influensan 1968.
Inom kort tar läkemedelsindustrin i samråd med ansvariga myndigheter i flera länder, för Sveriges vidkommande Socialstyrelsen, beslut om vilket influensa­vaccin som ska produceras till hösten – mot vanlig säsongs­influensa eller mot den nya influensan. Annika Linde anser för Sveriges del att man borde satsa på den nya influensan eftersom vi hade ett ganska stort influensautbrott förra säsongen. Därför bör den bli ganska mild denna säsong.
– Men det är ett mycket svårt val och jag är glad att det inte är jag som måste ta det beslutet, säger Annika Linde.
Den värsta turbulensen kring nya influensan har lagt sig och arbetsrutinerna på avdelningen för epidemiologi börjar successivt återgå till de normala. För Annika Lindes del innebär det i grova drag en serie möten, bland annat på den egna avdelningen, på Smittskyddsinstitutet cent­ralt, Socialstyrelsen och den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC. Inom ramen för ECDC:s arbete är Annika Linde Sveriges representant för den internationella influensaövervakningen. Dessutom får hon 50–100 e-brev per dag som ska hanteras. Arbetsdagarna sträcker sig 11–12 timmar, men en dag i veckan – lördagarna – för­söker hon vika för avkoppling.
– Då vill jag arbeta i min trädgård. Det är otroligt avkopplande. Jag har normalt ganska höga ambitioner när det gäller trädgården, men den nya influensan kom vid en tid på året så att även den har drabbats, säger hon.

Att Annika Linde överhuvudtaget blev läkare, och sedan fick en karriär som ledde till en roll som svensk »expertkommentator« i smittskyddsfrågor, var en slump, berättar hon. Inspirerad av boken »Exo­dus« av Leon Uris ville hon uträtta något idealistiskt och en framtid som läkare kunde nog fylla det behovet, trodde Annika Linde, utan att egentligen veta vad yrket innebar. 1968 lämnade hon hemstaden Skövde för en läkar­utbildning i Göteborg.
– Men jag var allt annat än en briljant medicinstudent. Jag varvade medicinstudierna med studier i bland annat sociologi, och när jag tog min läkarexamen 1974 visste jag fortfarande inte vad det var för skillnad på virus och bakterier, säger Annika Linde.
I dag vet hon desto mer om den skillnaden. Annika Linde kom till virusavdelningen på dåvarande Statens bakteriologiska laboratorium, SBL, redan 1979 för att forska efter några år som infektions­läkare på Roslagstulls sjukhus i Stockholm. Disputationen ägde rum 1987 och hon försöker fortfarande upprätthålla en viss forskning, bland annat om nya populationsbaserade övervakningssystem inom smittskydd och om Epstein–Barrvirus och dess betydelse för utveckling av allergier.
– Men jag har en läggning av att lätt bli så extremt engagerad i det jag just håller på med, och i nya saker, att jag totalt sett blir ofokuserad. Därför har jag egentligen aldrig drivit någon riktigt egen forskningslinje, och jag passar definitivt inte för praktiskt laboratoriearbete. Kreativt tankearbete och analyser i diskussionsgrupper om forskning passar mig mycket bättre.
Som forskare har Annika Linde medverkat i omkring 200 vetenskapliga artiklar.

I statsepidemiologens ansvar ligger att ha kontroll över det svenska smittskyddsläget, en i flera avseenden nog så prekär uppgift i skuggan av globala pandemihot. Flera typer av infektionssjukdomar har under 2000-talet visat stigande incidenskurvor, såsom gonorré, klamydia, syfilis och hepatit B. Under 2000-talet har dessutom kurvan för antalet nya HIV-fall, med personer som smittats inom landet, långsamt ökat även om incidensen nu är lägre än under »toppåret« 2007 då 178 sådana fall rapporterades.
– Vi har till stor del misslyckats i vårt arbete att få människor att undvika livsstilsrelaterade åkommor. Jag tror det krävs mer av överbryggande kontakt mellan medicinare och beteendevetare för att uppnå ett effektivare förebyggande arbete, säger Annika Linde.
– Viktigast är att nå ut med budskapet om det personliga ansvaret för sin hälsa, att det i första hand handlar om att vara rädd om sig själv. Det skulle exempelvis räcka med att öka kondomanvändningen från dagens 25 procent till 37 procent, för att få ökningen av antalet klamydiafall att helt stanna av.
Även inom den medicinska professionen tycks det finnas mycket att göra för att förbättra det förebyggande hälso­arbetet. Svenska läkare är bland de sämsta i Väst­europa då det gäller att erbjuda riskgrupper influensavaccin.
– Nu har vi en täckning på 60 procent, och WHO:s målsättning är att 75 procent av riskgrupperna ska få influensavaccin från och med 2010. En sådan utveckling skulle framför allt förhindra många inläggningar på sjukhus. Orsaken till att vi har så dålig täckning i dag tror jag är läkarnas brist på lust att arbeta förebyggande, säger Annika Linde.
Ointresset kan exemplifieras med det faktum att Annika Linde mötte ett tomt auditorium, då hon 2007 var inbjuden till en internmedicinsk fortbildningsvecka för att tala om influensaprofylax.
Smittskyddsinstitutets möjligheter att påverka kurvorna för olika smittsamma sjukdomar i samhället är dock ganska begränsade. Institutet har ett nationellt ansvar för övervakning och dia­g­nostik, och för att förmedla kunskap till olika aktörer. Det exekutiva ansvaret vilar på smittskyddsläkarna i landet.
– Möjligtvis skulle vi på Smittskyddsinstitutet kunna bidra mer, kanske genom att försöka få fram bättre metoder för att utvärdera effekter av olika åtgärder. Men det är en extremt svår uppgift.

Vinterkräksjuka, sexuellt överförda infektioner och vanlig influensa tillhör rutinerna i smittskyddsarbetet, och någon enstaka gång avbryts rutin­arbetet av dramatiska hot om nya influensapandemier orsakade av tidigare okända
virus, med fortlöpande presskonferenser och världsomspännande hårdbevakning. Det är lätt att tro att det är dessa avbrott som gör smittskyddsarbetet extra spännande. Men Annika Linde lyfter fram helt andra händelser, då hon ser tillbaka på vad som gett spänning i hennes arbete.
– Inget av pandemihoten har egentligen varit spännande, själv skulle jag helst ha velat slippa dessa även om stämningen och samarbetet hos oss har varit mycket bra under den här tiden och allt har fungerat. Man får en mental ork när man ser hur alla ställer upp, säger Annika Linde.
– Men det som varit mest spännande, men också det mest hemska, är öppningen mot den nya virologin som upptäckten av HIV och aids innebar. HIV gav en enorm knuff åt virologisk forskning, med bättre tekniker och möjligheter att tidigt upptäcka nya smittor. Ta exempelvis SARS, som vi lyckades identifiera inom bara två veckor efter de första sjukdomsfallen.
HIV och aids tillhör livsstilssjukdomarna, ett område som är en av Annika Lindes käpphästar och som hon tror kan angripas med hjälp av ökad information om det personliga ansvaret. Hoppet om ett HIV-vaccin drabbades dessutom av ett stort bakslag under 2007 då den så kallade STEP-studien fick avbrytas i förtid. Den aktuella vaccinkandidaten saknade skyddseffekt, och kunde dessutom i vissa fall bidra till ökad infektionsrisk.
– Men trots dessa misslyckade försök tror jag att vi på sikt kommer att få fram ett HIV-vaccin, säger Annika Linde.

Annika Linde tillträdde som statsepidemiolog samtidigt som den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC inledde sin verksamhet. Den tidigare statsepidemiologen professor Johan Giesecke blev ECDC:s vetenskapliga chef, och även andra tunga namn lämnade Smittskyddsinstitutet för att arbeta på ECDC. Sedan dess har avdelningen för epidemiologi haft en rejäl brist på spetskompetens, förklarar Annika Linde, vilket påverkat viktiga delar av verksamheten.
– Forskningsintensiteten, att vetenskapligt utvärdera epidemiologin, har drabbats mycket hårt. Det är en forskning som kräver specialkompetens, och det finns överhuvudtaget inte många i Europa som behärskar den typen av infektionsepidemiologi, säger Annika Linde.
Men nu är villkoren på väg att förändras. Annika Linde och hennes kolleger på Smittskyddsinstitutet väntar på förslagen från den pågående statliga smittskyddsutredningen, som i skrivande stund ännu inte blivit offentliga, men enligt planen ska presenteras senast den 1 juni. Smittskyddsinstitutets avgående generaldirektör Ragnar Norrby har uttryckt önskemål om en samlad resurs för svenskt smittskydd, en ståndpunkt som även Annika Linde ställer sig bakom. I dag har Socialstyrelsen en egen smittskyddsenhet och ansvarar för bland annat HIV- och aidsfrågor.
– Med två olika myndigheter med nationellt smittskyddsansvar finns det alltid en risk för missförstånd, eller att man drar åt olika håll och att det kan vara andra intressen är rena smittskyddsfrågor som är orsaken, säger Annika Linde.
– Ett krav i en ny organisation måste vara att det vi gör hela tiden utvärderas, och att resultaten blir tillgängliga så att eventuella misstag inte upprepas i framtiden.

Smittskyddsinstitutet har en omfattande laboratorieverksamhet, och utifrån den aspek­ten vore en överflyttning av Socialstyrelsens smittskyddsenhet till Smittskyddsinstitutet en praktisk lösning. Forskningens roll vid institutet har diskuterats, men Annika Linde är mycket mån om att smittskyddsarbetet ständigt utvärderas vetenskapligt.
– Det är möjligt att ha en sammanhållen smittskyddsmyndighet som bedriver forskning, om forskningsinriktningen styrs av smittskyddsbehoven och resultaten implementeras i det arsbete som myndigheten bedriver. Den konstruktionen har man med framgång valt i Nederländerna, säger Annika Linde.


»Jag var ingen briljant student. När jag tog min läkarexamen 1974 visste jag fortfarande inte vad det var för skillnad på virus och bakterier«, säger Annika Linde. Foto: Elis Hoffman