Forskare – är du lönsam?

Mary Lasker (1900–1994), en av grundarna av det prestige­fyllda Laskerpriset och en outtröttlig förkämpe för medicinsk forskning, brukade säga: »Om du tycker att forskning är dyrt, pröva sjukdom«.
Och visst – man behöver inte leta länge för att hitta exempel på att medicinsk forskning kan vara en sällsynt god investering, sett till de vins­ter i form av bättre hälsa och minskade vårdkostnader som kommer ut av den. Fråga bara alla dem som slipper dyra och påfrestande magsårsoperationer efter Losec och upptäckten av Helicobacter pylori. Eller de miljontals diabetiker som tack vare Bests och Bantings upptäckt av insulinet i dag lever normala liv, trots en sjukdom som förr innebar en säker död. För att nu inte nämna alla de arbetstillfällen i läkemedels- och bioteknikindustri som skapas genom kommersialisering av forskningens resultat.

Länge kunde de som pläderade för medicinsk forskning låta nöja sig med denna typ av »anekdotiska« argument. På senare tid har dock kraven vuxit på en mer utförlig återrapportering till medborgarna av vad de faktiskt får för sina skattekronor. Vissa drömmer till och med om att sätta en siffra på det »utfall« eller den »nytta« som den medicinska forskningen ger.
– Det som har hänt är att kraven från politikernas sida har ökat på att man i efterhand ska kunna motivera investeringarna. Det framgår tydligt inte minst i den senaste forskningspropositionen, menade huvudsekreteraren för Vetenskapsrådets ämnesråd för medicin, Håkan Billig, när han inledde ett symposium om att mäta nyttan av medicinsk forskning som rådet arrangerade i Sigtuna den 7–8 maj i år.
Kravet att visa att resurser används väl, det som brukar kallas för »accountability«, gäller naturligtvis all offentligfinansierad forskning. Ändå har försöken att utveckla metoder för att mäta forskningsnytta hittills fokuserat på medicinen. Håkan Billig tror att det hänger ihop med att det är en forskningsgren med en så tydlig nyttofunktion – att hålla folk friska.
– Vi forskar i neurologi inte bara för att det är kul att veta hur hjärnan fungerar utan för att förhindra att människor blir sjuka. Därmed blir det också motiverat att fråga hur väl vi lyckas.

Ett av de hittills mest ambitiösa försöken att sätta ett belopp på samhällsvinsterna av medicinsk forskning är en brittisk rapport från 2008 (se artikel intill).
Jonathan Grant, chef för det oberoende forskningsinstitutet RAND Europe som varit med och genomfört studien, menar att det finns tre skäl att mäta forskningens utfall.
– Det första är att kunna försvara att man satsar betydande skattemedel på forskning, pengar som annars hade kunnat gå till exempelvis fler vårdplatser eller ny infrastruktur. Det andra skälet är återrapportering. Det tredje och enligt min mening viktigaste skälet är att vi ska bli bättre på att fatta finansieringsbeslut i framtiden.
Det handlar om att lära sig mer om hur processen från grundforskning till användning ser ut, för att kunna effektivisera den och därmed få ut så mycket nytta som möjligt för pengarna. Man kan uttrycka det som att inte bara behandlingarna som kommer ut av forskningen ska vara evidensbaserade, utan också själva forskningsprocessen.
Håkan Billig ser många aktörer som skulle kunna ha nytta av sådan kunskap.
– För en rektor kan det vara en hjälp i det interna prioriteringsarbetet. För en finansiär kan det handla om att förstå var det kan finnas flaskhalsar för att kunna satsa mer resurser där. Den enskilde forskaren kan ha nytta av att veta att nästa steg i processen kan vara väldigt dyrt, varför man kanske bör hitta samarbetspartners eller lämna över det steget till andra.
Önskan att optimera forskningsprocessen ska naturligtvis sättas i relation till de allt större förväntningar som regeringar runt om i världen knyter till vetenskapen som motor i ekonomin. Att 21,5 miljarder dollar till forskning ingick i president Barack Obamas enorma ekonomiska stimulanspaket är kanske talande. Ett annat exempel är det stora utrymme som »strategiska« områden fick i den senaste svenska forskningspropositionen. Detta gör att beslutsfattare gärna vill ha någon form av indikation på vilken forskning som mest bidrar till att stärka landets konkurrenskraft.

Det går alltså att ge ett någorlunda enkelt och redigt svar på varför utfallet av medicinsk forskning bör mätas. Betydligt knivigare blir det när man försöker ange hur detta ska gå till.
– Det finns ett talesätt som säger att om något är enkelt att mäta är det förmodligen inte viktigt, och om det är viktigt är det svårt att mäta. Att många regeringar önskar någon form av evidens för att de satsningar man gör är berättigade är förståeligt. Problemet är att de frågor man ställer kan vara väldigt svåra att svara på, säger David Cox, biträdande chef för National Institute for Health Research i Storbritannien.
Till att börja med är det uppen­bart att det inte finns någon konsensus om vad som faktiskt ska mätas. De flesta anser att sådant som fler levnadsår och bättre hälsa hör till de viktigaste vinsterna med medicinsk forskning. Men är detta möjligt att värdera kvantitativt och ställa mot kostnader eller andra potentiella vinster?
Även om man begränsar sig till effekter på BNP finns det en uppsjö av tänkbara sätt som forskningen kan påverka ekonomin på. En sak är att relatera investeringar i grundforskning till lönsamma tillämpningar som bygger på sådan forskning. Men vilken är exempelvis effekten på BNP av att samhället i stort har tillgång till forskarutbildad arbetskraft? Vidare kan uteblivna ekonomiska effekter bero på faktorer som inte har med forskningsprocessen att göra, som dåligt företagsklimat eller brist på riskkapital.

Det faktum att vissa aspekter lättare låter sig fångas i siffror än andra innebär enligt Claire Dono­van, forskare vid centret för forskningsutvärdering vid Australian National University, att det finns en klar risk att man låter »svansen vifta på hunden« – i betydelsen att data får styra utvärderingen.
– Regeringar och finansiärer vill gärna använda lättillgängliga data, som antalet patent eller avknoppningsföretag. Sådana mått kan vara bra för vissa ändamål, men de fångar inte de vidare förändringar i samhället som vetenskapen i slutändan handlar om. För att fånga dessa förändringar måste man använda komplexa mått som tar hänsyn till både sociala, ekonomiska, miljömässiga och kulturella effekter av forskningen, säger Claire Dono­van, som befarar att enkla kvantitativa mätningar kan dölja de konflikter som kan finnas mellan olika former av nytta.
– De senaste åren har innovationsagendan dominerat. Men tar man även med behovet av en hållbar utveckling i beräkningen kan i långa loppet det minst kostnadseffektiva vara den bästa vägen.

Bristen på standardiserade data är ett annat hinder. För att förstå hur forsknings- och innovationsprocessen kan trimmas krävs jämförande studier. Men som det är i dag håller sig i stort sett varje aktör med sina egna mått.
– Inte ens på bibliometriområdet finns det en standard i dag, påpekar Jonathan Grant.
Ett potentiellt problem är också att mätobjekten – vare sig de är forskare, forskningsinstitutioner eller finansiärer – anpassar sig efter måttstocken. I Au­stralien beslutade man för ett par decennier sedan att fördela anslag till universiteten i relation till antalet publikationer vid varje högskola. Resultatet blev en snabbt stigande produktion av artiklar av låg kvalitet. Liknande effekter kunde man se i Storbritannien när spinoff-företag blev en viktig indikator för universitetens samverkan.
Något annat som gör nyttomätningen svår är den långa tidsfördröjningen innan medicinska forskningsresultat kommer till konkret användning. Enligt den ovan nämnda brittiska studien är den genomsnittliga tiden det tar för ny kunskap att ta sig från laboratoriebänken till sjukhussängen 17 år.
Samtidigt som denna tidsfördröjning gör det svårt att utvärdera utfallet, menar Håkan Billig att just detta resultat illustrerar poängen med att utveckla metoder för att beskriva hur forskning omvandlas till nytta.
– Den här siffran 17 år har fått vingar och blivit något som man refererar till i politiska sammanhang. Ingen kan längre säga att man ska investera i medicinsk forskning och förvänta sig att få ut något om bara några år.

Andra svårigheter är av mer principiell karaktär. Det ligger i vetenskapens natur att många hypoteser är blindskott medan en liten andel kanske ger tusenfalt tillbaka. Till det kommer det inte obetydliga inslaget av slump som kännetecknar många av de viktigaste upptäckterna. Lite tillspetsat kan man säga att bra forskning kan ge mediok­ra resultat medan medioker forskning, av ren tillfällighet, kan vara revolutionerande.
Dessutom är ett nytt läkemedel eller en ny behandling sällan eller aldrig resultatet en enda finansiärs insatser eller en enda forskargrupps mödor, utan frukten av en kumulativ process.
– I bland jobbar många grupper med en och samma fråga. Om en av grupperna gör en upptäckt får den hela äran, trots att 95 procent av arbetet gjorts av andra grupper. Sådant är omöjligt att ta med i beräkningen, framhöll Sirpa Jalkanen, professor i immunologi vid universitetet i Åbo, under Sigtunasymposiet.
Susan Cozzens från Technology Policy and Assessment Center vid Georgia Institute of Technology menade dock att svårigheter som dessa betyder mest på individ- eller institutionsnivå.
– Bedömer man effektiviteten i hälsoinnovationssystemet som helhet blir problemet mindre.

Utmaningarna är som synes stora, och försöken som görs runt om i världen att skatta utfallet av den medicinska forskningen befinner sig än så länge på forskningsstadiet. Men visionen är klar: I framtiden ska inte bara kvaliteten utan även nyttan vara en självklar del av den löpande utvärderingen av forskningen.
Återstår att övertyga de som ska stå för notan. Cy Frank, professor i ortopedi vid universitetet i Calgary, har lett ett projekt inom Canadian Academy of Health
Sciences där man har tagit fram ett bibliotek av mått och metoder för mätning av forskningsnytta.
– När jag föreslog för de viktigaste forskningsfinansiärerna i Kanada att en procent av medlen skulle gå till att mäta utfallet av forskningen blev reaktionen att det inte var försvarligt att lägga så mycket pengar på detta när så många ansökningar får avslag, berättade han på Sigtunasymposiet.
När tiderna blir kärvare kan det förstås bli ännu svårare att få gehör för sådana propåer. Men David Cox menar att den ekonomiska krisen inte på något sätt har minskat behovet av denna typ av utvärdering.
– Det hårda budskapet är tvärtom att när det finns lite pengar är det ännu viktigare att de spenderas rätt.
Frågan är ändå om inte allt detta tal om nytta riskerar att leda till kortsiktighet, till exempel genom att politiker och finansiärer välja att bara investera i den senare delen av innovations- och applikationskedjan för att snabbt få avkastning.
– Den risken finns, men det visar bara vikten av att utveckla metoder som tar hänsyn till flera aspekter, inte bara ekonomiskt och socialt utfall, säger David Cox.
Inte heller Håkan Billig tycker att den typen av potentiella risker bör leda till att forskarsamhället avstår från att delta i utvecklingen.
– Det är bättre att förekomma än att förekommas. Om vi ökar kunskapen om hur processen fungerar ökar vi vår trovärdighet. Och ju större förtroende vi har från samhället, desto mer kommer man att våga investera i oss.