Efter att ha stött på ett antal brister i olika lokala tillsynsärenden, genomförde Socialstyrelsen under förra året för första gången en nationell granskning av den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Socialstyrelsen besökte sammanlagt 70 BUP-enheter över hela Sverige och specialgranskade 483 patientjournaler.
Rapporten, som offentliggjordes den 3 juni, visar att skillnaderna i vården är stora mellan olika mottagningar. I själva verket är vården vid BUP av så skiftande kvalitet att den inte uppfyller målet i hälso- och sjukvårdslagen om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen, skriver Socialstyrelsen.
I landsting eller regioner som gett ett tydligt uppdrag till BUP fungerar vården ofta bättre, men sambandet är inte hundraprocentigt. Endast hälften av de undersökta enheterna sa sig dock ha fått ett tydligt uppdrag från vårdgivaren.
På några områden har Socialstyrelsen funnit särskilt stora brister. Ett av dem är specialistläkares medverkan i vården. I nära hälften av de granskade journalerna hade patienten inte träffat någon läkare alls under hela sin kontakt med BUP.
– Detta är fullständigt orimligt, säger Mette Marklund, byrådirektör vid Socialstyrelsen och projektledare för granskningen. Det handlar ju om en specialiserad vård, där vårdtiderna kan vara i flera år.
– Förklaringen är framför allt den stora bristen på specialistläkare inom barn- och ungdomspsykiatri. Varenda patient hos BUP måste inte träffa en läkare, men specialistläkarens kompetens behövs för att ställa diagnos och bedöma patientens behandlingsbehov.
Ett annat stort problem är journalföring och annan dokumentation. En femtedel av de granskade journalerna var överhuvudtaget inte godtagbara, och nära hälften av journalerna från öppenvården saknade en dokumenterad diagnos.
– Vi hade inte väntat oss att det skulle vara så illa, säger Mette Marklund. Enligt patientdatalagen ska det alltid finnas en diagnos angiven, och att denna saknas i så många journaler är helt oacceptabelt. En förklaring kan vara att vissa personalgrupper inte är så tränade i dokumentation. När det är en läkare som fört anteckningarna finns i regel en diagnos.
På en punkt blev Socialstyrelsens granskare positivt överraskade, säger hon. Tillgängligheten var bättre än de hade befarat, och flertalet öppenvårdsenheter klarar av att ta emot sina patienter inom de tre månader vårdgarantin föreskriver. I några landsting är väntetiderna dock längre, och det förekommer att barn med ADHD eller andra neuropsykiatriska problem måste vänta flera år på en utredning. Många av de intervjuade ansåg också att det finns behov av fler slutenvårdsplatser inom BUP.
Lena Eidevall, överläkare i barnpsykiatri i Lund och ordförande i Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri, är inte förvånad över innehållet i Socialstyrelsens rapport:
– De flesta problem rapporten pekar på hänger samman med bristen på specialiserade barn- och ungdomspsykiatrer, fastslår hon. Vare sig de tittar på möjligheten att träffa en läkare eller på dokumentationen i journalerna, så går det tillbaka till läkarens ställning och antalet doktorer. Från föreningens sida har vi länge sagt att det finns för få barnpsykiatrer i Sverige.
År 2006 fanns det 338 specialistläkare i barn- och ungdomspsykiatri som var verksamma i Sverige. Lena Eidevall uppskattar att det skulle behövas ungefär dubbelt så många.
– Intresset för vår specialitet har ökat markant de senaste 5–10 åren, säger hon. Förr fanns det många mottagningar där man ansåg att det inte behövdes någon doktor, men rapporten visar att detta numera är sällsynta undantagsfall. Vad som nu behövs är fler ST-platser och pengar till fler anställningar.
Under hösten i år kommer Socialstyrelsen att fortsätta sin inventering av vad som görs för barns och ungdomars psykiska hälsa genom att granska den så kallade ”första linjen”: primärvård, barnavårdscentraler, ungdomsmottagningar, skolhälsovård och elevhälsa. När den granskningen är klar kan man mer exakt beräkna hur många fler barnpsykiatrer som behövs, säger Lena Eidevall.