Antibiotika missbrukas inom såväl human- som djurvård. I Sverige finns en medvetenhet om problemet, även om följsamheten i praktiken varierar och implementeringen av riktlinjer sackar efter.
– Det finns riktlinjer och många aktörer, i själva verket är det för närvarande lite hela havet stormar, kommenterade Anders Tegnell, chef för smittskyddsenheten på Social­styrelsen, vid ett seminarium på onsdagen, arrangerat av Läkarförbundet: »Antibiotikaresistens – hur kan vi agera gemensamt?«
Från professionen underströks allvaret i att hälso- och sjukvården riskerar att inom en relativt snar framtid stå utan fungerande antibiotika.
– Många cancerterapier och transplantationer står och faller med antibiotikan, framhöll Svenska infektionsläkarföreningens ordförande Åsa Hallgårde, som föreslog begränsad förskrivningsrätt på vissa antibiotika.
– Den lilla grupp antibio­tika vi har kvar som fortfarande är högpotenta kan behöva begränsas till att bara få skrivas ut av infektions­läkare, sade Åsa Hallgårde.
Regeringens företrädare, Tobias Nilsson (KD), politiskt sakkunnig vid Socialdepartementet, framhöll att man vet hur mycket antibiotika som används, men inte hur den används.
– De som förskriver måste ha auktoritet i det enskilda fallet. Läkare i områden med högavlönade patienter skriver ut mer antibiotika. Det är viktigt att frågan debatteras.

Omkring 90 procent av antibiotikaförskrivningen i Sverige sker i öppenvården, och det finns stora regionala skillnader. Men det är i sluten­vården man ser konsekvenserna av antibiotikaförskrivningen i kombination med en ökad förekomst av multiresistenta bakterier.
– Förr hade vi en eller ett par långliggare inom intensivvården. I dag blir det allt fler, konstaterade moderatorn Heidi Stensmyren, andre vice ordförande i Läkarförbundet.
Landstinget har ett beställaransvar att se till att patienter får den vård de behöver, kommenterade Tobias Nilsson kort.
Otto Cars, professor och ordförande i Strama (Samverkan mot antibiotikaresi­stens) var dock inte nöjd med det svaret:
Det är en extremt viktig fråga. Vi kanske har de bästa resistensvärdena i världen, men vi kan inte inom profession och Strama klara frågan om enkelrum och isolering!
Vet ni hur många patienter som borde haft ett enkelrum? undrade Heidi Stensmyren i en fråga till Socialstyrelsens Anders Tegnell. Också han pekade på landstingen.
– Kan man skapa god vård utan enkelrum? Det handlar om att minimera träffytor mellan patienter: med enkelrum, färre omflyttningar och mindre överbeläggningar. Vi har inte den typen av statistik – det är vårdgivarens ansvar. Landstingen har ju ett ansvar för att bedriva säker vård.
Otto Cars uppmanade till fler lex Maria-anmälningar.
– Man måste vara mycket mer systematisk. Om det inte finns ett enkelrum måste det anmälas. Jag tror vi har ett isberg, och vi ser bara toppen på det.

Enligt Otto Cars räcker det inte att enas kring riktlinjer för antibiotikan.
Det är viktigt i öppenvården, medan det är mycket svårare med slutenvården, framför allt i intensivvården. Grunden är att vi har en undermålig diagnostik – den är för långsam, sa Otto Cars.
– När man tittar på läkarkåren är vi inte så duktiga på att följa riktlinjer, sjukhus och tandvård inte att förglömma, konstaterade Åsa Hallgårde:
– Jag tänker varje dag på patienten i sängen intill, att jag själv inte skulle vilja ligga där.
Men det handlar om att ta kalkylerade risker.