Händelsen var avgörande. Den blev startskottet till Annika Andéns forskning om hur läkare och patienter uppfattar samma möten.
I 30 år har Annika Andén varit allmänläkare, de senaste 20 åren på Bergnäsets vårdcentral i Luleå.
– Det är det mesta fantastiska och spännande jobb man kan ha, säger hon med eftertryck.
Redan tidigt i sitt yrkesliv hade hon emellertid en diffus känsla av att det händer saker i mötet mellan läkare och patient som inte benämns och därför »inte finns«. Under åren växte sig den känslan allt starkare.
Hon bestämde sig för att forska om saken och gjorde en inledande studie där hon intervjuade patienter.
– Resultatet var fantastiskt. Oavsett hur det går med forskningen leder det här i alla fall till att jag blir en bättre doktor, tänkte jag. Patienterna förklarade för mig att det allra viktigaste inte är att bli botad, utan att få veta vad det är för sjukdom man har. Några som blivit botade utan att få någon diagnos gav till och med uttryck för missnöje. Det är också viktigt att doktorn bekräftar att patienten »tänker rätt« kring sig själv och sin egen sjukdom, eller talar om om så inte är fallet. Det är alltså oerhört viktigt att doktorn verkligen lyssnar på patienten.
Många människor är rädda för att de bär på någonting farligt. Detta kommer sällan fram i samtalet med läkaren, men som en lättad kvinna sa i intervjun med Annika Andén: »Nu vet jag att jag har bihåleinflammation och inte cancer.«
Annika Andén fortsatte med sitt forskningsarbete, och i juni blev hennes avhandling »Outcomes from GPs’ consultations« klar.
Läser man den står det klart att läkare och patienter ofta uppfattar samma läkarbesök på olika sätt. Framför allt har man olika uppfattningar om vad som är ett (bra) resultat av besöket.
Viktigast för patienten är, som redan sagts, att få veta vad man lider av. Näst viktigast är att bot eller lindring ges och i tredje hand att man får hjälp att hitta strategier för att anpassa sig till eventuella förändringar.
– Patienterna talar om en förändrad självbild som ett resultat av läkarbesöket. Det är ett helt nytt begrepp i de här sammanhangen. Det kan handla om att ta till sig att »nu är jag en sådan som måste äta mediciner« eller »nu kan jag inte längre springa på grund av den här knäskadan«, säger Annika Andén. Det sjuka blir en del av en själv, och det paradoxala kan då inträffa att man inte längre ser sig som sjuk. Den här mekanismen förklarar varför väldigt sjuka människor ibland kan beskriva sig som friska.
Vad är då viktigast för doktorn?
– Att göra rätt, svarar Annika Andén. Läkaren värderar sin insats i relation till ett slags kollegial konsensus, det man hänvisar till när man talar om »good clinical practice«.
När läkarna är tvungna att handla på ett sätt som inte är i enlighet med den kollegiala normen sker det för det mesta med en känsla av misslyckande.
– En läkare berättade till exempel för mig hur hon en fredag eftermiddag remitterade ett barn som inte var akut sjukt till barnkliniken. Hennes bedömning var att det var det bästa, just då, för familjen. Men hon våndades samtidigt över hur de på sjukhuset skulle prata om vilken idiot till distriktsläkare hon var som skrivit en remiss helt i onödan. Hon visste att beslutet inte var rätt i kollegial mening.
Eftersom åsikten om vad som kan räknas som ett resultat av en konsultation ofta skiljer sig åt mellan läkare och patient, och eftersom läkare och patienter många gånger tolkar samma begrepp på olika sätt, kan det vara svårt att göra korrekta utvärderingar av allmänläkarvården, menar Annika Andén.
– Tror man att de traditionella kvalitetsmåtten täcker in allting, då tänker man fel. Och ser man vården som en vara och patienten som en kund tappar man en mängd dimensioner, understryker hon.
Om man återgår till begreppet »nöjd« så är det ändå så att över 90 procent av patienterna i Annika Andéns utfrågningar blev nöjda, lugnade och kände sig bekräftade av sina läkare. 75 procent sade sig förstå mer om sin sjukdom. Patienterna trodde också på bot och/eller lindring i högre grad än läkarna.
