Läkarförbundet har för femte året i rad tagit tempen på läkarkollektivets fortbildning. Förbundets policy är att läkare ska ha minst tio externa utbildningsdagar per år och att minst en halv dag i veckan ska kunna avsättas för internutbildning och egen fortbildning.
Trenden är dock att såväl den externa fortbildningen som löpande intern medicinsk fortbildning minskar. Den externa fortbildningen har sjunkit från i snitt 8,7 dagar per läkare och år 2007 till 8,3 dagar 2008. Motsvarande har den medicinska internutbildningen på betald arbetstid sjunkit från 1,2 timme i veckan 2007 till 1,1 timmar 2008. Mer än var tredje läkare uppger dessutom att man inte avsätter någon tid alls under arbetsveckan för medicinsk fortbildning på betald arbetstid (litteraturstudier, auskultation med mera).
Villkoren för fortbildning skiljer sig beroende på arbetsgivare, tjänst och specialitet. Det finns också en liten könsdifferens, där kvinnor generellt har något mindre fortbildning. Trots detta uppger i enkätsvaren tre av fyra läkare att man är »nöjd« eller »ganska nöjd« med sin externa fortbildning. En bidragande orsak kan vara att arbetsgivare på kliniknivå förefaller ta ett större ansvar för läkarnas kompetensutveckling i det dagliga arbetet, visar enkäten, där frågor ställts även kring det generella utbildningsklimatet, till exempel utvecklingssamtal och kompetensutveckling.
Generellt visar specialister i allmänmedicin, »övrig internmedicin« och kirurgi en positiv trend, medan det motsatta gäller för internmedicin, kardiologi, radiologi och ögon.
Bland ögonläkarna svarar i årets enkät hela 62 procent (av totalt 29 svarande) att man har 0 timmar/vecka för egen fortbildning. Kärvt är det också inom geriatrik, psykiatri/BUP och radiologi.
– Det finns en oroande tendens inom vissa specialiteter om klart minskade möjligheter till fortbildning. Särskilt oroande är det när dessa förfördelade grupper gäller bristspecialiteter. Ska vi kunna rekrytera till bristspecialiteter så är det extra viktigt med fortbildning, säger Hans Hjelmqvist, ledamot i centralstyrelsen och ordförande i Läkarförbundets utbildnings- och forskningsdelegation, UFO.
– En förklaring är naturligtvis det pressade ekonomiska läget, vilket inte är acceptabelt. Den halva utbildningsdagen i veckan ska ligga i verksamheten. Det handlar om patientsäkerhet, fortsätter Hans Hjelmqvist.
Läkare anställda på privat sjukhus ligger bättre till när det gäller intern fortbildning på arbetstid (2,1 timmar per vecka i genomsnitt) än anställda på universitets-/regionsjukhus (1,2), länsjukhus (1,0) och länsdelssjukhus (1,4).
Däremot har anställda på privat sjukhus i snitt bara 5,5 dagar extern fortbildning per år, medan anställda på universitets-/regionsjukhus har 9,4 externa utbildningsdagar per år (och nästan uppnår Läkarförbundets miniminivå). Dessutom betalar privat anställda läkare i större utsträckning sin externa utbildning själva (18 procent), jämfört med landstingsanställda (4 procent).
– Det är oroväckande. Nu har vi förvisso bara tre–fyra privata sjukhus, och det rör sig inte om så många läkare. Det ser inte lika illa ut bland privatpraktiserande läkare, berättar utredaren Turid Stenhaugen.
Hans Hjelmqvist skulle dock vilja se att Sveriges Kommuner och landsting tog på sig ett större ansvar.
– Minimiribban måste ligga fast oavsett verksamhetsform. När man tecknar avtal så bör det finnas skrivet i avtalet att det finns pengar för fortbildning.
Ett syfte med Läkarförbundets årliga fortbildningsenkät när den initierades var att följa upp det så kallade samverkansavtalet mellan Sveriges Kommuner och landsting och Läkemedelsindustriföreningen. Sedan 2004 har andelen fortbildning som är industrifinansierad sjunkit från 18 procent till 11 procent 2008.
– Man ska vara väldigt glad för det positiva som kommer fram i enkäten, medan det som inte fungerar måste vi tillsammans hjälpas åt att lyfta, säger Hans Hjelmqvist.
*
Enkäten sändes till ett slumpmässigt urval, var 15:e medlem i Sjukhusläkarföreningen, Distriktsläkarföreningen och Sveriges läkarförbunds chefsförening under 65 år, totalt 1 303 personer. Svarsfrekvensen var 77 procent. Redovisningen är baserad på de 968 svarande som var yrkesverksamma läkare.
Om tabellen är svårläst hänvisar vi till artikeln som pdf.
