I Spanien är kooperativ vård vanlig. I Tyskland bedrivs hälso- och sjukvård ofta av ideella organisationer och stiftelser. Men när regeringarna i Storbritannien och Sverige vill lansera personalkooperativ vård går det trögt. Hopp ställs till de yngre generationerna, »ent­reprenörerna«.
Den brittiska myndigheten National Health Service uppmuntrar personal att ta över hälso- och sjukvårdsverksamhet i syfte att effektivisera och rationalisera vården. I en nyutkommen rapport presenterar myndigheten egna studier som visar att personal är effektivare i eget företagande. Personal sägs till exempel i högre utsträckning bemöta lågpresterande kollegor än vad som är fallet inom National Health Service, en av världens största arbetsgivare med cirka 1,3 miljoner anställda (se NHS Mutual: »Engaging staff and aligning incentives to achieve higher levels of performance«).
I dag finns i Storbritannien bara en handfull personal­kooperativ inom vården, framhåller ovan nämnda rapport. En förklaring som ges är de mer förmånliga pensionsvillkoren i statens trygga famn.
På samma sätt har personalkooperativ inom vården svårt att få fäste i Sverige. Med pengar från Tillväxtverket har det rikstäckande ko­operativa nätverket Coompanion bland annat i uppgift att fylla LOV, »lagen om valfrihet«, med ett reellt innehåll. Här hoppas man på en renässans för kooperationen. Ordförande Gun-Britt Mårtensson, före detta kommunalråd i Östersund, medger dock att man har svårt att rekrytera till vård och omsorg.

– Det som hindrat oss i Sverige är att vi talar om »privatisering« och inte »entreprenörisering«. För det handlar ju fortfarande om en skattefinansierad verksamhet med landstingskommunal kvalitetssäkring, säger Gun-Britt Mårtensson, som vill fräscha upp de kooperativa idéerna för att möta ungdomarna, som hon menar har en helt annan inställning till att driva eget.
– Vi som är födda på 40-talet växte upp under kriget. Vi fick en trygghetsnarkomani inympad. 70-talisterna har mycket mer av ett »tillsammansperspektiv« för att klara sig.
Önskedrömmar eller faktiskt trendskifte?
Gun Britt Mårtensson konstaterar att Storbritannien har snarlika problem som Sverige, men att man i attityder ligger ett antal år före Sverige, vilket hon – lutandes mot trendforskare – förklarar med en »längre erfarenhet av heterogenitet«. Ungdomar med invandrarbakgrund antas vara mer benägna att starta eget.
Oavsett hur det förhåller sig med den saken, stöds kopplingen mellan länderna när det gäller sjukvårdsorganisation och skattefinansierad vård efter behov.
Det var strax efter andra världskriget (1948) som den brittiske ekonomen lord
Beverage lanserade idén om generella välfärdssystem, »välfärd från vaggan till graven«, som i Storbritannien bland annat ledde till grundandet av NHS. Sjukvård och omsorg skulle landstinget (och i någon mån kommunerna) ta ansvar för i Sverige och finansiera och producera tjänsterna i egen regi. Detta till skillnad från den så kallade Bismarckmodellen, som bygger på privat vård och stiftelser via non profit-försäkring, vanlig till exempel i Tyskland och Frankrike.

Men när husläkarreformen malde genom riksdagsmaskineriet i början av 1990-talet dammade Socialdemokraterna av det kooperativa alternativet, där Sverige haft en stark tradition när det gäller till exempel bostäder, försäkringar och detaljhandel.
I en motion från 1993 lyfter man det goda exemplet – personalkooperativet Akka (se artikel på föregående sida).
Men också exempel från Japan, Spanien och Kanada där »man sedan flera decennier, i ökande omfattning och med stor framgång bedrivit kooperativ hälso- och sjukvård«, och då vanligtvis i form av konsumentkooperativ tillsammans med kooperativa försäkringsbolag.
Ett antal år och några politiska skiften senare letar alliansen efter redskap att »öka mångfalden« i motvikt till landstingen och de storskaliga vinstsyftande vårdbolagen, men också kommunal omsorg. På vägen ska en och annan arbetslös ges möjlighet att bli entreprenör. Till sin hjälp tar man LOV, lagen om valfrihet, som till skillnad från LOU, lagen om offentlig upphandling, ska ge mindre enheter, däribland kooperativ, möjlighet att konkurrera med vårdbolagen.

I praktiken fortsätter dock de storskaliga lösningarna att regera.
Degeberga vårdcentral övervägde 2007 att övergå i kooperativ verksamhet, liksom Hässleholms sjukhus (se LT 39/2007, sidan 2778). Även psykiatrin i Lund ska något senare ha övervägt en kooperativ lösning, i protest mot planer om privatisering.
– Egentligen var huvudskälet till att vi inte genomförde planerna att vårdvalssystemet redan var projekterat. Skulle vi få driva ko­operativt skulle vi få avtal bara på ett år. Sedan skulle alla lotsas in i hälsovalet, säger Dick Larsson, allmänläkare vid vårdcentralen i Degeberga, och pekar samtidigt på de praktiska svårigheterna:
– Det är rätt tungt admi­nistrativt att ta ansvar för en vårdverksamhet. Sedan är det inte så mycket pengar i det. Möjligen finns andra förutsättningar i städerna, tillägger han.
Lars-Åke Rudin är chef för Förnyelsekontoret, Region Skåne:
– Vi har en policy för alternativa driftsformer, men har inte specifikt tittat på kooperativ.
I Stockholms län finns 84 kooperativa verksamheter listade hos Coompanion. Endast en handlar om sjukvård.

– Vi ser samma fenomen i Storbritannien, där samhället haft ett starkt inflytande. Då måste samhälleliga institutioner vara positiva när förändringar ska genomföras, säger Gun-Britt Mårtensson, som gör vad hon kan för att leva upp till detta:
– De kooperativ som bildas är mer hållbara än enskilda firmor och företag, visar studier efter fem år. Även om det bara är 500 kooperativ jämfört med 50 000 företag.
– Men vi brukar säga att det är hälften så farligt och dubbelt så roligt att starta kooperativ.
Så var det då bara den lilla haken – pengar. Det är alltid en »trade off« mellan kunnande och kapital. De stora vårdbolagen gör mycket stora vinster när man med samma summa pengar levererar motsvarande vård som landstinget ger. Frågan är om ett kooperativ kan uppbåda ett motsvarande kapital.