Cecilia Widegren (M): »Tydligare styrning behövs«

Lever vården upp till lagkravet om vård på lika villkor i Sverige i dag?
Nej, det gör den inte. Under vårt arbete med att förnya det moderata hälso- och sjukvårdsprogrammet har vi arrangerat rundabordssamtal och seminarier, gjort arbetsplatsbesök och träffat patientorganisationer. I dessa möten har det framkommit som en röd tråd att man upplever att portalparagrafen inte har det genomslag i vardagssituationen som den borde ha. Särskilt påtagligt blir det om man talar med patientföreningarna. De kan ofta tala om precis var du ska bo och inte bo beroende på vilken diagnos du har.
Vilka är de viktigaste politiska åtgärderna ni föreslår för att minska den sociala ojämlikheten?
Vi tror att det framför allt behövs en tydligare nationell reglering av svensk hälso- och sjukvård om vi ska kunna leva upp till kraven om både social och geografisk jämlikhet. Vi vill se fler och mer bindande nationella riktlinjer men vi vill även fullfölja detta i en lag om slår fast patienternas rättigheter när det gäller vilken vård, vilka läkemedel, eller vilka hjälpmedel man ska få. Lagen bör klart ange vilka skyldigheter landstingen har. Det måste också till nationella myndigheter som har behörighet mot de 21 sjukvårdshuvudmännen. Bland annat har vi tankar kring en nationell auktorisation av nya vårdgivare så att vi inte har 21 huvudmän som var och en ställer upp sina egna kriterier.
På vilket sätt skulle det minska ojämlikheten?
Genom att man måste leva upp till samma krav från början när man erbjuder sig att vara vårdgivare ökar förutsättningarna för att också slutresultatet blir mer likt och därmed mer rättvist.
Det här rör jämlikhet i vård, men portalparagrafen talar också om vårdens ansvar för att alla ska ha en god hälsa. Vad vill ni göra åt det?
Det huvudsakliga ansvaret för en god hälsa ligger hos den enskilde. Men samhället kan göra mer för att informera, uppmuntra och stimulera människor att göra mer för sin hälsa. Vi resonerar i vårt program bland annat kring rådgivning på Internet eller telefon. Vi ser en växande generation som kanske är för långt ifrån den vanliga primärvården men som ändå har behov av att få en snabb rådgivning exempelvis en söndagskväll. Vi tror mycket på att använda den nya tekniken för att nå grupper som i dag är lite för långt ifrån och kanske inte tar sig tid att göra sin ordinarie hälsokontroll.
Behövs det även insatser när det gäller den traditionella primärvården?
Ja, absolut, och här är vi inne på att det måste till en rejäl satsning på allmän­medicinen. Jag tror att vårdvalet i sig kommer att leda till en statushöjning för allmänläkaryrket. Jag bor i Skaraborg och här har vi på vissa orter inte haft en fast läkare på år och dar men när vårdvalet kom fick vi nio nya vårdcentraler med fasta läkare över en natt. Tillsammans med de utökade platserna på läkarutbildningen tror jag att det kommer att leda till att man får fokus på behovet att försörja landet med allmänläkare på lång sikt.
Kommer det att komma de svaga grupperna till godo?
Det måste vara förhoppningen att när vi ökar tillgängligheten på första linjens vård kommer det att leda till att man får mer tid till att se vad som ligger bakom snuvan eller huvudvärken.
Är det acceptabelt att det finns så pass stora skillnader mellan landstingen i vilken behandling man får?
Nej, det finns för stora skillnader både inom och mellan landstingen. Det är därför det behövs mer nationell styrning av hälso- och sjukvården. Vi når inte det utopiska tillståndet att det blir fullständigt lika eftersom Sverige är ett stort land. Men gapet måste minska och det har det inte gjort hittills under de år man har kunnat följa utvecklingen.
Vilka politiska åtgärder måste till?
Det är samma sak här: lagstadgad rätt till lika läkemedelsbehandling, nationell auktorisation och fler och mer bindande nationella riktlinjer. Till detta vill vi koppla någon form av morot för den som lever upp till kravet på god och jämlik vård över landet.
Behöver landstingens prioriteringar samordnas mer för att minska ojämlikheten?
I vårt hälso- och sjukvårdsprogram har vi inte resonerat kring det, men när det gäller läkemedel, som är den största gruppen av behandlingar i vården, vill vi som sagt att de ska beslutas nationellt, kanske genom att man utökar TLV:s uppdrag.
Måste vi acceptera ett visst mått av skillnader i vården för att inte hämma den medicinska utvecklingen?
Jag tror ingen är rädd för positiva variationer som stimulerar utvecklingen. Men det måste finnas en struktur så goda erfarenheter förs vidare och implementeras över allt, så att inte bara vissa patienter får exempelvis biologiska läkemedel mot reumatism. I dag finns det ibland fungerande behandlingar framme, men budgetfrågor sätter stopp.