Innan man har svarat på frågan vilket syftet är med kvalitetsregister går det inte att säga hur de ska utformas, eftersom det inte är säkert att ett och samma register kan användas för alla syften. Det hävdade Kjell Lindström, distriktsläkare i Jönköping och moderator för symposiet, och föreslog därför fyra syften som han bad panelens deltagare att rangordna i viktighetsgrad: internt förbättringsarbete, redovisning av vårdens kvalitet utåt, att följa vårdens utveckling genom exempelvis öppna jämförelser samt att ge underlag för forskning.

Det rådde i stort sett enighet om att den interna utvecklingen är viktigast, medan redovisningen utåt är minst viktig.
Soffia Gudbjörnsdottir, före­ståndare för Nationella diabetesregistret, värjde sig dock lite mot frågan.
– Det viktiga är att förbättra vården, allt annat är bara en diskussion man kan roa sig med.
Hon poängterade dock att det är viktigt att man inte överlastar registren och att man håller nere antalet indikatorer. Göran Garellick, föreståndare för Höftprotesregistret instämde i detta. Att registren därmed inte blir lika användbara för forskningen är något man får acceptera:
– Kvalitetsregistren ska i första hand vara hypotesgenererande, menade han.
Sven Engström, allmänläkare i Gränna och ordförande i SFAM:s kvalitetsråd, tog upp frågan om hur offentliga registren ska vara, särskilt med tanke på det fria vårdvalet.
– Om syftet är det interna utvecklingsarbetet är man mest intresserad av det som är dåligt. Men om man kommer ut med dåliga data kan man hamna illa till i vårdvalet. Det blir besvärligt i en kommersialiserad primärvård.
Göran Garellick trodde dock inte på något »hemlighållande«.
­– Om det ska bli tryck i förändringsarbetet måste det finnas en transparens. Vi har sett otaliga exempel i de etablerade kvalitetsregistren, där man ett år hamnat på en låg position och redan året därpå höjt sig ordentligt genom aktivt förändringsarbete.
Detta fick Kjell Lindström att initiera en handuppräckning, där publiken tillfrågades om man trodde att den egna rapporteringen till kvalitetsregister skulle påverkas, ifall bra resultat skulle kunna ge mer pengar eller om resultaten skulle redovisas i öppna jämförelser med andra vårdgivare. En majoritet av publiken trodde det.
Cecilia Björkelund, allmänläkare vid Göteborgs universitet och Strömstad, ansåg att det råder brist på evidensbaserade kvalitetsindikatorer för primärvården.
– Kvalitet är olika saker i primärvård och i sjukhusvård. Medicinska indikatorer är viktiga, men det finns även andra, som kontinuitet, tillgänglighet och närhet. Det råder en brist på bra kvalitetsindikatorer för primärvården. Sådana måste forskas fram, och det är primärvården som måste göra det.

Detta fick Claes-Göran Löfdahl, överläkare vid Universitetssjukhuset i Lund, att fråga vad det är för evidensgrund som ligger bakom påståendet man inte kan använda samma indikatorer som i de befintliga registren, som utvecklats inom sjukhusvården.
– Om vi strävar efter hälsa måste vi söka efter paramet­rar som relaterar just till patientens hälsa, inte vilken vårdorganisation patienten befinner sig i.
Annika Eklund-Grönberg, tidigare ordförande i SFAM, tyckte att diskussionen var »frustrerande«.
– Vi som jobbar inom primärvården vet att det är olika saker vi mäter. Ni inom sjukhusvården mäter sjukdomar, medan vi behandlar och mäter patienter. Har man en patient med både KOL, diabetes och hjärtinfarkt är det inte så lätt att få ihop alla variabler. Att behandla diabetesen perfekt kanske förvärrar behandlingen av något annat och framför allt hur patienten mår. Vi vill inte vara besvärliga, men det är vår verklighet.


Annika Eklund-Grönberg menade att primärvården behöver särskilda kvalitetsindikatorer eftersom primärvården behandlar patienter medan slutenvården behandlar sjukdomar. Foto: Urban Orzolek