För en vecka sedan presenterades den fjärde utgåvan av Sveriges Kommuner och landstings öppna jämförelser av hälso- och sjukvården. En inte helt okontroversiell aspekt av jämförelserna är den färgmarkering som landstingen får beroende på hur de placerar sig relativt de övriga landstingen för den aktuella indikatorn. Invändningen är att markeringen inte säger något om i vilken mån man ligger på en bra nivå objektivt sett.
Mats Bojestig, planeringsdirektör vid Landstinget i Jönköpings län, försvarade entusiastiskt modellen.
– Boken är en succé, och jag tror att det beror på den röd-gul-gröna röran. Man har länge presenterat olika rapporter med staplar, men de har aldrig diskuterats på detta sätt.
Det som har hänt, menade han, är att landstingsledningarna blivit involverade i frågor som rör inte bara ekonomi utan även kvalitet.
– Frågan är nu om vi har ledningsstrukturer i landstingen för att följa upp kliniska resultat. Och är läkarkåren redo för att ledningen går in i de kliniska frågorna och inte bara ser dem som bemanningsfrågor?
Göran Garellick, registerhållare för det nationella höftprotesregistret och handläggare vid SKL, ville tona ner dimensionen av rankning i jämförelserna, som han ansåg passar bättre för idrott än för något så komplicerat som sjukvård.
– Öppna jämförelser är ett signalsystem för att initiera lokalt förbättringsarbete. Det handlar om att jämföra sig med sig själv över tid, inte med andra eller med rikets medelvärde.
Eva Nilsson Bågenholm, Läkarförbundets ordförande, menade att det är rätt väg att redovisa utåt vad som görs i sjukvården.
– Det ska vi inte vara rädda för. Men det finns en kvarstående fråga, och det är hur personalen påverkas. Har vi fungerande IT-system för att få rapporteringen att fungera i praktiken?
Vilken nivå ska då de öppna jämförelserna ske på?
Anders Ekholm, analyschef på Socialdepartementet, menade att ett viktigt skäl till att socialministern och folkhälsoministern båda är starkt positiva till öppna jämförelser är förhoppningen att informerade patientval ska kunna driva på kvalitetsutvecklingen i vården.
– Då bör man mäta på den lägsta produktionsnivån. Men det förutsätter en feltolerant organisation, där man mäter inte för att hänga ut utan för att förbättra. Det kräver en kulturrevolution, som även inbegriper medierna.
Motargumentet mot att bryta ner data på kliniknivå är att patientunderlaget, den så kallade casemixen, ser olika ut och att jämförelsen därför blir missvisande.
Göran Garellick framkastade en i mångas öron säkert hädisk tanke:
– Vissa kliniker, som universitetskliniker, kanske ska ha en tyngre casemix och ändå förväntas klara sig lika bra.
Eva Nilsson Bågenholm påpekade att SKL inte är de enda som redovisar resultatsiffror från vården öppet. Webbplatsen Omvård.se, som bygger på SKL:s uppgifter, har redan lanserats, och det lär komma fler.
– Kommer vi i slutändan att mäta den enskilda doktorn i öppna jämförelser?
För Göran Garellick var det en utesluten tanke.
– Vi har över 98 procents täckningsgrad i vårt register. Skulle vi redovisa enskilda kirurger skulle vi få en täckningsgrad som inte är mätbar.
Foto: Urban Orzolek
