Ordnat införande och kunskapsstyrning börjar bli modeord, men merparten av landsting och regioner har i dag begränsade system för att bearbeta och sprida de kunskapsunderlag som tas fram på nationell nivå. Det framkommer i en rapport gjord på uppdrag av Sveriges Kommuner och landsting (SKL) och Socialstyrelsen av konsultföretaget Utvecklingspartner.
– Landstingen har olika förutsättningar för att översätta nationella riktlinjer och beslutsstöd för prioriteringar till kliniska riktlinjer och lokala rutiner. Vissa landsting som Stockholm och Västra Götalandsregionen har strukturer för att bearbeta och sprida kunskapsunderlag, säger Ulf-Johan Olson, Utvecklingspartner.
Avsändarna till olika kunskapsunderlag är också många, och de har olika funktioner. Nationella riktlinjer kommer från Socialstyrelsen, sammanställningar om bästa metod från SBU, kunskapsunderlag från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket och medicinska indikationer för prioriteringar från Sveriges kommuner och landsting, SKL. Därtill finns underlag som tas fram av professionen.
Att kunskapsunderlagen har svårt att nå ut illustreras i en nyutkommen rapport kring epilepsivården, som Ulf-Johan Olson gjort på uppdrag av Svenska epilepsiförbundet. Beprövade metoder med god evidens, som epilepsikirurgi vid terapiresistent epilepsi, används bara sparsamt i vården. I stället används läkemedelsbehandling som präglas av »beprövad erfarenhet tillsammans med trial and error«, som det uttrycks i rapporten.
– Ingen har en bra förklaring till detta, bara många olika hypoteser. De sena och få remitteringarna till epilepsikirurg kan, tillsammans med den mycket ojämna operationsfrekvensen på universitetssjukhusen, handla om remitteringsrutiner, okunskap, föreställningar om kirurgi som »sista utposten« och en allmän misstro mot kirurgi i hjärnan, säger Ulf-Johan Olson.
Enligt rapporten om kunskapsstyrning vill landstingen se att myndigheterna underlättar implementeringsarbetet genom att översätta till exempel riktlinjer och andra rekommendationer till korta faktadokument. Dessutom vill landstingen se mer samordning kring den statliga kunskapsstyrningen.
– Det finns enormt mycket information i dag, det är svårt att sovra för landstingen. Samtidigt är landstingen nöjda med Socialstyrelsens nationella riktlinjer, som blivit en gyllene standard. Arbetsprocessen för att implementera dessa har blivit en del av arbetssättet för ordnat införande i vissa landsting. De har också höjt ribban för riktlinjer som tas fram av andra grupperingar, säger Ulf-Johan Olson.
Roger Molin, biträdande chef, avdelningen för vård och omsorg, SKL, tycker att det är svårt att finna någon bra lösning på problemen med landstingens implementering. Ett ordnat införande är däremot centralt, anser han.
– I stora landsting fungerar detta bättre, medan de små skulle behöva samordna system. I Ansvarskommitténs förslag, som handlar om kunskapsstyrning, arbetar några större regioner tillsammans kring detta, säger Roger Molin.
Helt avgörande enligt honom är att läkarprofessionen finns med i arbetet, då han menar att det inte är riktlinjerna i sig som är betydelsefulla utan den process som dessa medför. Roger Molin vill också avdramatisera problemets storlek om att en tredjedel av all vård skulle sakna evidens. Att utgå från en snäv syn på evidens håller inte, tycker han.
– Mycket som görs inom den beprövade erfarenheten är bra. Man ska inte underskatta behovet av ny teknologi. Motsatsen skulle ju vara att vården alltid inför varje metod samtidigt och på samma sätt överallt, vilket skulle leda till stagnerad utveckling. Samtidigt ska vi inte förringa problemet. Vi har stor variation mellan landstingen enligt öppna jämförelser, vi behöver mer struktur och ordnat införande, säger Roger Molin.
