Huvudmännen, det vill säga landstingen, har ansvaret för att utbilda så många specialistläkare som behövs, påpekar Socialstyrelsen i sin »Årsrapport NPS 2010, En analys av barnmorskors, sjuksköterskors, läkares, tandhygienisters och tandläkares arbetsmarknad«, som presenterades fredagen den 29 januari.
Rapporten beskriver tillgång och efterfrågan på bland andra läkare.
»Med nuvarande utbildningskapacitet och höga invandringsnivå« kan tillgången på läkare fram till år 2023 vara relativt oförändrad jämfört med 2007, enligt Socialstyrelsen. Men efterfrågan på läkare, särskilt specialistläkare, är – och beräknas förbli – större än tillgången.
Att förlita sig på invandring är en osäker strategi, enligt Socialstyrelsen.
Förutom utökad utbildningskapacitet och fortsatt invandring finns ett tredje sätt att komma åt läkarbristen, enligt Socialstyrelsen, och det är att omfördela arbetsuppgifterna mellan de olika yrkesgrupperna inom hälso- och sjukvården. De flesta arbetsuppgifter befinner sig i en gråzon. »Exempelvis är inte rätten att ställa diagnos reglerad i någon författning. Det är snarare möjligheterna att vidta åtgärder utifrån diagnosen som skiljer olika yrkesutövare åt. Medan en läkare har rätt att ordinera behandlingar av de mest skilda slag har en sjuksköterska inte samma vida rätt«, skriver Socialstyrelsen.
Politiska prioriteringar och olika satsningar inom hälso- och sjukvården kommer att spela en viktig roll för hur efterfrågan fördelar sig mellan olíka yrkesgrupper på längre sikt, enligt rapporten. Det är önskvärt att utvärdera effekten av de förändrade personalsammansättningar och de omfördelningar av uppgifter mellan olika yrkeskategorier som redan gjorts på olika håll i landet, anser Socialstyrelsen.
Den framtida efterfrågan på läkare är visserligen beroende av landstingens ekonomi, som ser allt mörkare ut, men Socialstyrelsen påpekar att just hälso- och sjukvården är en mindre konjunkturkänslig bransch än andra.
Bristen på läkare gäller alltså främst specialistläkare, detta trots att antalet specialistläkare ökade i de flesta specialiteter under perioden 1995–2007, i genomsnitt med 29 procent. Mest ökade antalet kardiologer, med 90 procent under de tolv åren. Allmänmedicin ökade genomsnittligt, psykiatri ökade mindre än snittet, med 25 procent, och geriatrik, inom vilken det till antalet endast finns 5 specialister per 100 000 invånare av, ökade med 26 procent. Socialmedicinarna, däremot, minskade rejält med 31 procent.
Stockholm är fortfarande den sjukvårdsregion som har högst läkartäthet och högst specialistläkartäthet. År 2007 hade Stockholm 314 specialistläkare per 100 000 invånare, jämfört med 259 för riket som helhet. Tydligast är skillnaden i psykiatri. Stockholm har även flest läkare i privat regi.
Andelen läkare med utländsk utbildning har ökat det senaste decenniet. År 2007 utgjorde de en femtedel av alla läkare som då var sysselsatta i sjukvården. De flesta kommer från Polen, Tyskland och de nordiska länderna.
