»Hedersförfattare är ofta läkare«

År 2009 disputerade A i ett experimentellt ämne vid Karolinska institutet, KI. När A började doktorera, fyra år tidigare, hade KI ingen officiell policy för författarskap, och någon information om det internationellt vedertagna regelverket, de så kallade Vancouverreglerna, gavs aldrig under doktorandutbildningen.
Mot slutet av doktorandtiden, när det var dags att börja skriva ihop artiklarna, fick A reda på att en rad personer hade lovats medförfattarskap.
– Jag kunde inte förstå varför vissa skulle vara med på min artikel när jag hade gjort det mesta av arbetet, och fick inte heller någon förklaring från forskningsledare eller från institutionen.
Mot bakgrund av dessa erfarenheter är resultatet från Läkartidningens enkät, som visar att närmare varannan avhandling i medicin har hedersförfattare i artiklarna, inget som A förvånas över.
– Det är kutym att eftersom det är så känsligt med författarskap tar man hellre med för många än för få. Många gånger ställer folk dessutom som ultimatum för att hjälpa till att få vara med på listan.

Efter att ha satt sig in i regelverket bedömer A att avhandlingen innehåller ett tiotal personer i författarlistorna som inte uppfyller kriterierna. En stor del av dem är läkare.
– Som icke-klinisk forskare är man beroende av läkare för att få tillgång till kliniskt material så att det man gör blir medicinskt relevant. I och med att läkarna är intresserade av att få publicera så ställer de ofta som krav att de ska vara medförfattare på alla artiklar som kommer från studier på patientmaterialet. I mitt fall var läkarna inte på något sätt inblandade i studierna efter att de hade tagit biopsierna, och det strider mot alla riktlinjer som finns. Men man måste gå med på kraven, annars får man inget material.
A tror att en förklaring till att läkarna ställer dessa krav är att det finns en tävlan mellan läkare om hur många studier man är medförfattare på.
– Samtidigt vet alla i dag att den som står i mitten på en författarlista med tio, tolv namn förmodligen inte gjort så mycket. Jag tycker att det borde ligga i läkarnas intresse att det bedrivs forskning och att man borde vara öppen för att ta extra biopsier och ge till forskning utan motprestation.

Men det var långt ifrån bara kliniskt verksamma läkare som gjorde anspråk på att få vara med på författarlistorna.
– Jag samarbetade ganska mycket med andra forskargrupper under min doktorandtid och det kunde hända att om jag samarbetade med en person i en grupp skulle även professorn i den gruppen stå med på papperet. Det förekom också att när jag behövde använda utrustning på institutionen kunde den som hade hand om utrustningen kräva att få bli medförfattare för att ge lite instruktion.
I vissa fall, när anspråken var uppenbart orimliga, lyckades A undvika att ta med personen i fråga. Men många blev medförfattare trots att de enligt A:s uppfattning inte borde ha blivit det.
– Som doktorand är man lite uppgiven, det är så här det funkar. Man tänker att man inte förlorar något på det så länge man är försteförfattare.
Hur upplevde du inställningen bland forskningsledarna? Är detta allmänt accepterat?
– Inställningen varierade, men generellt är det nog ganska accepterat. Det är väl lite så att man hjälper varandra, man är med på varandras papper och då kan man räkna in flera publikationer. Det är ett sätt att bygga relationer.
Har du själv kommit med på någon artikel som du kanske inte borde ha kommit med på?
– Om man hade tolkat det strikt skulle jag nog inte ha varit med på ett av manusen i min avhandling. Det var i slutet av doktorandtiden och man behöver ett visst antal manus för att disputera. De här personerna hade varit med på en publicerad artikel hos mig, och tyckte att de kunde hjälpa mig genom att sätta ihop de resultat de hade till ett manus där jag fick vara med. Jag var väldigt tacksam, men visst, där fick jag på sätt och vis betalt för att jag hade inkluderat dem tidigare.
A berättar att önskemålen om att få vara med på författarlistan inte sällan ledde till konflikter.
– Det var bland annat en kliniker som blev väldigt upprörd över att inte vara inkluderad när några andra kliniker blev det. Egentligen kanske hon hade större rätt att vara medförfattare än de som kom med, men dem hade man lovat från början.

Numera har de flesta medicinska fakulteter mer eller mindre uttryckligen ställt sig bakom Vancouverreglerna, och information om dem ingår som moment i doktorandkurserna. Men A tror inte att information räcker för att få bort »hedersförfattare« från författarlistorna, utan vad det främst handlar om är ledarskap.
– Alla vet att vi inte följer reglerna, men ingen är beredd att ta ansvaret för det. Det som krävs är väldiga tydliga signaler uppifrån institutionsledningen att de här reglerna ska följas, och kräver någon medförfattarskap och det råder minsta tveksamhet så vänd er till oss så reder vi ut det.