»Försvaret behöver inte bevisa oskuld, det räcker med att koncentrera sig på svaga punkter i åklagarens framställning.« Det säger Lena Holmqvist, universitetslektor i straffrätt vid Uppsala universitet.
Åklagaren måste bevisa att det är ställt utom allt rimligt tvivel att narkosläkaren för det första har injicerat tiopental i flickan, att det för det andra var en orimligt stor dos som var det som orsakade hennes död och att det för det tredje gjordes med uppsåt att döda.
– Men man får komma ihåg att uppsåt för en jurist inte behöver ha med avsikt att göra. Det räcker med att man insett vilken effekt handlingen skulle få och ändå genomför den, säger Lena Holmqvist.
I åklagarens stämningsansökan står: »[Narkosläkaren] har den 20 september 2008 på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna uppsåtligen berövat [flickan] livet genom förgiftning. [Narkosläkaren] har därvid injicerat narkosmedlet tiopental i [flickan].«
Lena Holmqvist säger att hon är lite förvånad över att åklagaren inte formulerat någon alternativ gärningsbeskrivning, till exempel att narkosläkaren på ett oansvarigt sätt lämnat kvar ett farligt preparat.
– Nu är domstolen helt bunden av åklagarens beskrivning av gärningen och kan inte pröva något alternativ.
Lena Holmqvist säger att här har advokaten en chans att peka på alternativ.
– På så sätt blir det som beskrivs i åklagarens gärningsbeskrivning inte ställt utom allt rimligt tvivel, säger hon.
Narkosläkaren nekar till att alls ha givit flickan tiopental. Trots det har advokat Björn Hurtig berättat att han tagit kontakt med europeiska experter på postmortal redistribution av läkemedel. Lena Holmqvist säger att det i juridiken inte är helt ovanligt att den åtalade nekar till allt, men att advokaten trots det har förberett ett alternativt försvar om domstolen ändå skulle finna att hon genomfört handlingen.
Lena Holmqvist påpekar dock flera gånger att det inte är försvarets roll att komma fram till den åtalades oskuld, utan det är åklagaren som ska bevisa skulden.
– Det handlar inte om vilken sida som väger tyngst.
Den enda som de närvarande i rummet sett ge några sprutor är narkosläkaren. Men att därifrån till att anse det klarlagt att det är hon som injicerat tiopental är ett stort steg.
– Om det inte finns någon annan förklaring kommer att bli en fråga om trovärdighet, säger Lena Holmqvist.
Om narkosläkaren skulle fällas för dråp är straffsatsen minst sex års fängelse och högst tio år.
– Det finns undantag »om gärningen har föranletts av stark mänsklig medkänsla«, det är då man brukar tala om barmhärtighetsdödande, säger Lena Holmqvist.
