Ta ett kliv tio år tillbaka i tiden. Sverige upplever en aldrig tidigare skådad explosion i kostnaden för sjukförsäkringen. Antalet personer som är sjukskrivna fördubblas från 150 000 till 300 000 på några få år. Den galopperande sjukfrånvaron låg högt på dagordningen, och skulden till utvecklingen lades först på en försämrad arbetsmiljö med ökad stress i arbetslivet efter 90-talets ekonomiska stålbad och sedan på en osund sjukskrivningskultur, fuskande patienter och läkares oförmåga att stå emot dessa patienters krav på sjukskrivning.

Men ingen av bilderna stämmer. Det menar stats­vetaren och forskaren Björn Johnson vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och fakulteten Hälsa och samhälle vid Malmö hög­skola.
– Orsaken ligger snarare i olika politiska beslut som gjorde att det blev väldigt mycket svårare att anpassa arbetet så att sjukskrivna kunde komma tillbaka, säger han.
Han kan visa att den primära anledningen till att antalet sjukskrivna ökade så kraftigt för tio år sedan inte var att väldigt många fler blev sjukskrivna utan att de som redan var sjukskrivna var det under en längre tid.
– Det var en 100-procentig ökning av sjuktalet men bara en 15-procentig ökning av inflödet av nya sjukskrivna, säger han.

Det handlade alltså inte om en sjukskrivningsepidemi utan snarare om en galopperande sjukfrånvaro där det var rehabiliteringen och återgången till arbete som brast.
Det som orsakade denna utveckling var främst två saker, menar Björn Johnson. Dels slimmade kommuner och landsting, men även större företag, sina organisationer och processer, vilket gjorde det svårare att anpassa arbeten till personer som inte kunde prestera 100-procentigt. Dels drog politikerna gradvis in de resurser som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen hade för att kunna bistå arbetsgivare i sådan arbetsanpassning.

På väldigt många större arbetsplatser fanns tidigare så kallade anpassningsgrupper. Det var samrådsorgan där arbetsgivare, fackförbund, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och företagshälsovården tillsammans löste frågan om hur en sjukskriven person skulle komma tillbaka till arbetslivet.
– Men när man efter hand avlövade alla dessa resurser så var det till slut ingen mening att ha kvar anpassningsgrupperna längre. Och då stod de sjukskrivna ensamma utan någon hjälp från vare sig arbetsgivaren eller staten, säger Björn Johnson.
– På det här viset har politikerna själva orsakat den höga sjukfrånvaron. Och sedan har man först skyllt på arbetsgivarna och sedan på de sjukskrivna, säger han.
Den i dag rådande förklaringsmodellen om överutnyttjande som säger att många av de sjukskrivna fuskade och att konflikträdda läkare inte vågade säga nej till patienter som ville ha sjukskrivning ger han inte mycket för.
– Det vetenskapliga stöd som man har hänvisat till i debatten är ganska tunt. Det handlar om små attitydundersökningar där man frågade om det var vanligt att läkarna sjukskriver trots att de egentligen inte vill. Man ska inte övertolka sådana undersökningar. Dessutom borde frågan ha undersökts också innan sjukfrånvaron ökade, men det gjordes inte, säger Björn Johnson.
Även om både fusk från patienternas sida och felaktiga sjukintyg förekommer i viss utsträckning så ifrågasätter Björn Johnson vad som i så fall skulle ha ändrats så dramatiskt just under 90-talet.
– Jag tror inte att läkarnas agerande var en viktig orsak till utvecklingen. Om det var så borde det ha resulterat i att många fler blev sjukskrivna och inte enbart i längre sjukskrivningstider, säger han.
Att läkarna hamnade i skottgluggen beror i stället på hur problemet definierades av några tunga samhällsaktörer, menar Björn Johnson. När synen på de höga sjuk­talen svängde från att uppfattat dem som ett arbetsmiljöproblem, som LO hävdade att det var, till att se dem som ett överutnyttjande av sjukförsäkringen så berodde det mycket på en offensiv från Svenskt Näringsliv, som understöddes på de borgerliga ledarsidorna.
– Arbetsgivarorganisationen kände ett behov av att försvara sig mot att det skulle bero på arbetsmiljön, något de tyckte var en orättvis anklagelse, säger Björn Johnson.

Kvar stod läkarna med Svarte Petter.
– Ja, så blev det. Att människor kunde sjukskriva sig alltmer påstods bero på att läkarna inte hade fungerat som grindvakter. Läkarna fick väldigt explicit skulden för det här, säger Björn Johnson.
Mycket av Björn Johnsons resonemang om vad som orsakade den skenande sjukförsäkringskostnaden bygger på en rapport som presenterades i oktober 2005, av sociologen och docenten Tor Larsson, då vid Arbetslivsinstitutet, nu vid Uppsala universitet.

Rapporten fick mycket liten uppmärksamhet i medierna och föll inte i god jord någonstans i den politiska världen. Socialdemokraterna var ansvariga för de politiska reformer som hade orsakat kollapsen i rehabiliteringssystemet, och de borgerliga partierna hade bundit upp sig till bilden av överutnyttjandet inför den stundande valrörelsen. Ingen ville ha den förklaring som Tor Larsson kom med, något som Björn Johnson tycker är både märkligt och tråkigt.
– Tor Larssons förklaring är den enda som kan räta ut alla frågetecken kring detta, säger han.
– Det jag gör i min bok är att jag lyfter fram Tor Larssons slutsatser som föll i glömska, eller förtegs. Mitt bidrag i denna fråga är egentligen att jag granskar och river ner alla de andra förklaringarna, säger Björn Johnson.
Någon kritik emot vare sig Tor Larssons rapport eller sin egen bok har Björn Johnson inte sett till. Något som han, på ett sätt, ser med en viss besvikelse.
– Jag hade ju hoppats att jag skulle få debattera detta i de tidningar som drivit fram dagens syn på sjukförsäkringen som DN, Expressen och Svenska Dagbladet, men i stället har det blivit tyst, säger han.
När Björn Johnson ser in i framtiden så ser det mörkt ut.
– Jag tror tyvärr att vi har förstört sjukförsäkringen. I dag har vi hårda krav, men de förenas inte med positiva verktyg för att hjälpa männi­skor tillbaka till arbetslivet, säger han.

I stället hänvisas många sjuka till Arbetsförmedlingen och A-kassa, och på sikt tvingas en del av dem leva på social­bidrag. Det blir en dold sjukfrånvaro.
– Det är ett slöseri med mänskliga resurser, säger Björn Johnson.
För att komma till rätta med problemen i sjukförsäkringen krävs politiska krafttag, menar han.
– Det skulle behöva tillsättas en parlamentarisk utredning för att nå en bredare överenskommelse, säger han.
Men sannolikheten att det ska ske under ett valår som 2010, medger han, är mycket liten.