»Min första tanke var att det skulle redas ut inom några timmar«

Med ett korrekt handslag tar Barbro Fridén emot i sitt spartanska arbetsrum på sjukhuset i Huddinge. Som chef för barndivisionen vid Karolinska universitetssjukhuset delar hon sin tid mellan Solna och Huddinge. Det är lugnt och stilla på sportlovets sista dag.
När vi ses är det precis ett år sedan Barbro Fridén blev uppringd av sin HR-chef som berättade att en medarbetare hade blivit hämtad av polis (läs mer om den numera dråp­­åtalade narkosläkaren:Fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus – samlade artiklar, kommentarer och råd).
– Min första tanke var att det måste vara ett missförstånd och att det skulle redas ut inom några timmar, säger Barbro Fridén.
– Dagen därpå hade vi information på avdelningen och i ledningsgruppen med det lilla vi visste. Vi bad alla med personalansvar på Astrid att informera sina anställda, vi förstod ju att förr eller senare så kommer ju det här ut i medierna.
Och det gjorde det. Fallet med »barnläkaren«, som narkosläkaren kallades i flera medier, blev ämne för löpsedlar och förstasidor både veckor och månader.
De första dagarna stod reportrar och fotografer och trampade inne på sjukhusets avdelningar.
– Det blir naturligtvis stirrigt om Rapport kommer in med tv-kameror. Det kan inte bara vara att stövla in, vi bedriver vård där och vi har sekretess och det ska vara säkert för patienter och personal. Vi var tvungna att ta dit vakter!

Medierna lotsades bort från sjukhusets vårdavdelningar och över till den administrativa sidan i stället.
– Vi försökte verkligen att ge intervjuer till alla.
En krisgrupp bildades, som träffades varje dag första veckan, och den vanliga verksamheten drog ner på halvfart några dagar.
– Det behövdes för att informera om det vi hade, skapa bra samtalsgrupper och stödja dem som behövde det. Sedan har det lugnat ner sig. Folk är ju proffsiga och går tillbaka och gör sitt jobb.
Sjukhuset satte också in en extra kurator som fanns på plats för att ge stöd åt de föräldrar som behövde det.
– Men det var ingen föräl­der som reagerade! Det tolkade vi som att de hade orubbat förtroende för oss.
De andra barnsjukhusen i Sverige gav Astrid Lindgrens barnsjukhus stöd, även praktiskt. Barbro Fridén bollade över medicinska frågor från medierna till kollegerna på de andra barnsjukhusen.
– De som inte hade någon koppling till fallet kunde prata fritt på ett helt annat sätt än vi som faktiskt visste en del om sakfrågan. De har varit väldigt stödjande. Alla inser att det här kan drabba vem som helst.
Barbro Fridén är dock noga med att påpeka att de ur den egna personalen som velat prata med medier har varit helt fria att göra det om de önskat. Det gäller också i den medieuppmärksamhet mot lex Maria-anmälningar och HSAN-ärenden som rörde Astrid Lindgrens barnsjukhus som följde på fallet med narkosläkaren.
– Den instruktionen är glasklar, det är grundlagen, de har all rätt i världen att prata med medierna och ska göra det om de tycker att de har något att säga.
Och Barbro Fridén säger att sådana uttalanden ofta varit bra.
– Många gånger kan de säga saker som vi som talespersoner inte kan säga som företrädare för hela Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det är en skillnad, och det har folk förstått.

Till att börja med reagerade Barbro Fridén precis som många andra läkare gav uttryck för; hon kände sig personligen angripen.
– Men jag var tvungen att tänka till mycket fortare, jag vet inte hur många intervjuer jag gav de första tre dygnen, man skärper till sig; »vad tycker jag egentligen?«.
Barbro Fridén säger att läkare inte ska se åtalsbeslutet som ett kollektivt misstroendevotum.
– Det är inte normal medicinsk praxis som står inför rätta, utan det är en specifik och misstänkt brottslig avvikelse.
– Debatten var väldigt svart-vit i början, det var mycket sårade känslor, jag tror att man måste förhålla sig lite kallare och kunna skilja på sin personliga roll och sin yrkesroll.

Under året som gått har Barbro Fridén lärt sig en del om mediernas dramaturgi.
– Den är lite annorlunda än vår. Deras behov är ju att visa konflikter, och hitta syndabockar, dessutom med väldigt korta perspektiv, helst före kvart-i-fem-ekot …
Barbro Fridén tycker hon och de andra på Astrid Lindgrens barnsjukhus befunnit sig i ett informationsunderläge under året som gått.
– Det spär på oron. Vi har haft väldigt svårt från sjukvårdens sida att förstå allt­ihop. Det var först när åtalsbeslutet kom som vi egentligen visste vad det här handlade om.
Narkosläkaren själv är i tjänst men har inte patienter.
– Hon gör stor nytta. Jag tycker att hon ska vara i tjänst, och då löser man det praktiskt. Det har stått någonstans att vi stängt av henne, men det är inte sant.
Barbro Fridén säger att hon är imponerad av hur personalen hanterat situationen trots att det varit pressande för alla, inte minst den våg av medial uppmärksamhet mot andra händelser som ägt rum på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Tidningen Expressen beskrev sjukhuset som »en mardröm för barnen och deras föräldrar«.
– Och sedan när vi fick den här andra polisanmälan så är det klart att man undrar under vilka omständigheter vi ska arbeta. Ska man verkligen behöva bli utsatt för det här?
Barbro Fridén säger att det är rimliga frågor att ställa, men det enda sättet att komma vidare är att hålla sig till de regler och riktlinjer som finns.

När Barbro Fridén började inse att uppmärksamheten mot barnsjukvården och sättet på vilket medierna rapporterade om händelser och misstag inte skulle gå över, då bildade hon ett »media- och förtroenderåd« på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
– Det är representanter för den kliniska verksamheten, vår presschef, en av våra chefläkare och jag själv.
En konkret åtgärd har varit att låta genomföra en opinions­undersökning om Astrid Lindgrens barnsjukhus. I början av februari intervjuades 245 stockholmare om sitt förtroende för barnsjukhuset.
– Vi kan konstatera att stockholmare i gemen har ett högt förtroende för oss, de som har barn under 18 har ett ännu högre förtroende för oss och de som har det allra högs­ta är de som är eller har varit patienter hos oss. Det tyckte jag kändes jätteskönt!
Media- och förtroende­rådet förankrar också i organisationen när något »är på gång«.
– När vi till exempel skickar in en lex Maria-anmälan har vi förberett det innan så att alla berörda vet. Vi har lagt upp en kommunikationsplan så vi vet vem som ska föra sjukhusets talan utåt och vi har pratat med alla berörda innan.

Barbro Fridén tystnar ett ögonblick men återtar snabbt ordet:
– Jag är övertygad om att hela saken får en bra utgång i slutändan. Jag tror att läkarkollektivet kommer att gå stärkta ur det här: Vi har bra principer och riktlinjer. Vi har stor kunskap och är en professionell yrkesgrupp som kan hantera det här om vi inte skenar iväg och blir för emotionella hela tiden!

»Händelsen runt narkosläkaren är bara förfärlig och tragisk och till stora delar obegriplig. Men det som har förändrat oss i vårt sätt att jobba och se på vårt uppdrag har absolut varit den här intensiva mediebevakningen av oss efteråt, den som handlat om våra egna misstag«, säger Barbro Fridén, chef för barndivisionen vid Karolinska universitetssjukhuset. Foto: Ann-Sofi Rosenkvist

»När vi gör en lex Maria är vi inte personligen påhoppade bara för att medierna skriver om det. Det är deras jobb, och vi fortsätter med vårt. Vi är proffsiga, vi gör rätt och vi härdar ut. Och vi måste granskas precis som alla andra verksamheter.« Foto: Ann-Sofi Rosenkvist