I går lämnade två av de expertvittnen som narkosläkarens försvarsadvokat åberopat sina skriftliga utlåtanden till Solna tingsrätt. Det är dels Per-Arne Lönnqvist, Sveriges enda professor inom barnanestesi och barnintensivvård. Hans kunskaper omfattar också enligt egen utsago pediatrisk farmakologi. Dels Göran Wahlström, professor emeritus inom farmakologi med kunskaper i experimentell anestesi.
Göran Wahlström skriver att han delar obducentens bedömning att koncentrationen på 2 000 mikrogram tiopental per gram lårblod »representerar en nivå omkring 1 000 gånger mer än vad man ser vid ordinär användning av preparatet«, men påpekar att de farmakologiska konsekvenserna av bedömningen inte framgår av obducentens utlåtande.
Göran Wahlström anser att också att den långa period (24 dagar) som gick mellan dödsfallet och obduktionen innebär en kraftig ökad risk för att blodet som togs från lårvenen kontaminerats av andra vävnader, i synnerhet som man var tvungen att pressa vävnaderna för att få en tillräckligt stor blodvolym. Göran Wahlström skriver att det är anmärkningsvärt att man inte tagit hänsyn till eventuellt läckage från barnets fettdepå i bukens nederdel och en kontaminering av provet från denna med sannolikt postmortalt destruerade organ.
Både han och Per-Arne Lönnqvist för fram tiopentals mycket höga lipidlöslighet, som skulle vara 580 gånger högre än lösligheten i vatten.
Per-Arne Lönnqvist tar i sitt yttrande upp valet att ta blodprovet från lårvenen. Han anser att det var ogenomtänkt eftersom man 24–48 timmar innan döden med hjälp av ultraljud förgäves gjort upprepade stickförsök att anlägga en central venkateter via ljumskarnas venösa kärl. Att kärlen perforerats innebär enligt Per-Arne Lönnqvist att blod läcker ut i den angränsande vävnaden och att kärlet reagerar med att bilda ett lokalt koagel. Per-Arne Lönnqvist skriver att det inte är särskilt överraskande att det är mycket svårt att få något blod ur sådana kärl vid försök till provtagning och att man därför på ett »exceptionellt sätt måste lyfta och massera benen och dess blodkärl för att överhuvudtaget få ut någonting alls«. För Per-Arne Lönnqvist betyder det att man inte kan dra några slutsatser alls av det som han benämner »det så kallade blodprovet«.
Per-Arne Lönnqvist skriver även att nedbrytningsprocessen som startar efter döden leder till spontant fettcellssönderfall. Det, tillsammans med sättet som blodet togs till vara på, innebär att det skett en tillblandning av vävnadsvätska som till stor del bestått av söndertrasade fettceller. Tiopentals extrema fettlöslighet gör att det inte går att dra några slutsatser om vilken koncentration som fanns i dödsögonblicket, resonerar Per-Arne Lönnqvist.
Göran Wahlström skriver också om hjärtats känslighet för tiopental, i synnerhet hos ett skadat barn som »sannolikt har en ordentligt ökad känslighet för tiopental«.
Enligt Göran Wahlström kan man under de omständigheterna anta att hjärtats funktion hos det aktuella barnet slagits ut vid en koncentration betydligt lägre än den som registrerats i lårvenen. Och om hjärtat slutar fungera så menar Göran Wahlström att tiopental som injiceras akut i en perifer venkateter inte längre kan nå lårvenen via högra hjärthalvan, lungorna, vänstra hjärthalvan och det perifera kapillärsystemet då dess väg inte längre fungerar. Det betyder enligt Göran Wahlström att om en akut injektion av tiopental lett till barnets död, så är den koncentration man uppmätt i provet från lårvenen inte möjlig att uppnå, och injektionen kan därför inte vara den direkta dödsorsaken.
Per-Arne Lönnqvist har räknat på vilken dos av tiopental som skulle varit nödvändig för att uppnå den uppmätta halten i blodprovet. Om man förutsätter att värdet 2 000 mikrogram per gram lårblod skulle stämma menar han att det innebär att dosen egentligen måste ha varit ännu mycket mer extrem eftersom den postmortala redistributionen efter 24 dagar borde ha inneburit att koncentrationen i blodet sjunkit via omfördelning i kroppen. Konservativt räknat motsvarar det enligt Per-Arne Lönnqvist 12 gram tiopental, vilket är jämförbart med 24 vanliga tiopentalampuller à 0,5 gram. Det visar att den uppmätta tiopentalnivån helt saknar trovärdighet, enligt Per-Arne Lönnqvist.
Båda experterna anser att flickan med all sannolikhet fått tiopental i samband med två sövningstillfällen, det ena inför en MR-undersökning dagen innan flickan dog, trots att det inte finns antecknat i journalen. Göran Wahlström anser att det antagandet stöds av att barnet, som led av upprepade krampanfall, efter MR-undersökningen enligt omvårdnadsjournalen inte haft några ytterligare krampanfall. Tiopentalet skulle sedan på grund av sin lipidkänslighet ha ansamlats i hög koncentration i den enda men lilla fettdepån i bukens nedre del och sedan genom avancerad postmortal membrandestruktion läckt ut till den lårven där provet tagits, skriver Göran Wahlström. Han ser det som en alternativ förklaring till den höga tiopentalhalten som registrerats i lårvenen.
Inom kort väntas också ett sakkunnigutlåtande från Kai Knudsen, docent och överläkare i anestesi och intensivvård.
