Den preliminära versionen av riktlinjerna presenterades under 2009. Den ledde till några kritiska debattartiklar i Läkartidningen. Men slutversionen är i stort sett lik den preliminära.
– Vi har haft 15 regionala seminarier och fått i huvudsak väldigt positiva omdömen.
Huvudinriktningen är densamma, det är endast smärre skillnader, säger Ulla Höjgård, Socialstyrelsens projektledare för riktlinjerna.
En av ändringarna är att rekommendationer för läkemedel som lindrar symtom vid Alzheimers sjukdom, populärt kallade bromsmediciner, har lagts till. I dag beräknas 145 500 svenskar ha en demenssjukdom. Omkring 60 procent av dem har Alzheimers sjukdom. Om rekommendationen följs kommer ytterligare 55 000 personer att behandlas med kolinesterashämmare och memantin, en ökning med 50 procent, enligt Socialstyrelsens beräkningar. Det skulle medföra ökade läkemedelskostnader med högst 170 miljoner kronor. Men de totala samhällskostnaderna skulle förbli oförändrade eller mindre, bedömer Socialstyrelsen.
Flera andra rekommendationer kan leda till ökade kostnader på kort sikt, men på lång sikt väntar sig Socialstyrelsen att kostnaderna ska minska. Det gäller bland annat bättre uppföljning och en ökad samverkan genom multiprofessionellt teambaserat arbete.
En debattartikel i Läkartidningen efterlyste stöd för hur en bättre samverkan mellan kommun och landsting ska gå till i praktiken, LT nr 47/2009, sidan 3182. Två av författarna till artikeln, Anders Nordlund och Emanuel Åhlfeldt vid Nestor FoU-center i Nynäshamn är i stort positiva till de slutliga riktlinjerna, men deras kritik kvarstår: För att uppnå riktlinjernas ambition om en personcentrerad omvårdnad måste Socialstyrelsen – med riktlinjer eller på annat sätt – stödja utvecklingsarbetet kring organisatoriska frågor, anser de. Socialtjänsten är oftast uppdelad i en beställardel och en utförardel som i sin tur kan vara utformad både som kommunalt och privat organiserad vård och omsorg. Relevant information måste passera flera organisatoriska gränser utan att förloras och förvanskas från demensutredningen till biståndshandläggaren, till den kommunala eller privata utföraren, och i slutändan till kontaktpersonen och övrig personal. Att skapa bra och effektiva rutiner – med hänsyn tagen till äldre personers självbestämmande, integritet och rättssäkerhet – är därför ett svårt arbete, säger de till Läkartidningen.
– Den delen har vi inga rekommendationer om. Det finns ingen evidens för att en organisation är bättre än någon annan. En organisation kan fungera i ett landsting men inte i ett annat. Vi har inte funnit den gemensamma nämnaren, säger Ulla Höjgård.
En annan debattartikel ifrågasatte bland annat kravet på demensutredningar, att konsekvensen kan bli »att man på dessa boenden måste ’jaga diagnoser’ för att hyfsa statistiken i stället för att hantera och ge hjälp«, se LT nr 43/2009, sidan 2740-1.
– Det är viktigt dels att urskilja personer med alzheimer, dels att ställa diagnos så tidigt som möjligt så att man kan anpassa vården till personens behov. Men om patienten kommit långt i sin demenssjukdom så måste man fundera på om man ska utsätta patienten för utredning. Det skriver vi också i riktlinjerna, säger Ulla Höjgård.
Publicerad:
Läkartidningen 21/2010
Lakartidningen.se
