Varför kandiderar du inte en mandatperiod till?

– Jag började en ny karriär vid 76 års ålder, det är inte särskilt många som får den förmånen. Det har varit väldigt spännande och utvecklande men också ganska jobbigt. Jag tillhör ett av de mindre partierna, vilket innebär att jobbet fördelas på färre händer än i de stora partierna. Jag har arbetat mer än 60 timmar i veckan och vid åttio års ålder börjar det kännas i ryggbastet.
Har de här fyra åren motsvarat dina förväntningar?
– Ja, väldigt väl. Jag upptäckte ganska snart att om man vill påverka så gör man det inte genom att skriva motioner, eftersom i stort sett alla avslås. Men om man tillhör majoritetskonstellationen kan man försöka påverka ministrarna direkt, och det har fungerat ganska väl.
Kan du ge exempel på hur du lyckats påverka den politik som förts?
– Jag bjöd in sir Michael Marmot, ordförande i WHO:s kommission om hälsans sociala bestämningsfaktorer, till riksdagen hösten 2008. Efter det föreslog jag tillsammans med ordföranden i socialutskottet en likadan svensk kommission, och resultatet blev att folkhälsominister Maria Larsson gav Folkhälsoinstitutet i uppdrag att utreda frågan. Nu har man kommit med ett betänkande och jag räknar med att det blir som jag föreslog, nämligen en kommis­sion med parlamentariker och experter.
Har du haft nytta av dina läkarkunskaper?
Min professur var en korsning mellan medicin, sociologi och psykologi, och det har jag haft klar nytta av i de frågor jag drivit. Det har gjort att man lyssnat mer på mig än vad man annars skulle ha gjort.
Är det något du är besviken över?
– Jag tänker i samma termer som Fredrik den store när han låg på sin dödsbädd: Så kort tid, så mycket kvar att göra. Det känner jag också.
Vilka planer har du nu?
– Jag har lyckats få till stånd ett samarbete mellan riksdagen och de brittiska departementen för arbetsmarknad och hälsa kring ett livsvänligt arbetsliv som jag tänker fortsätta driva. Dessutom tänker jag föreläsa, leda seminarier och skriva och debattartiklar, däribland i Läkartidningen.