Anders W Jonsson är specialist i barn- och ungdomsmedicin och har varit nära att väljas in i riksdagen både 2002 och 2006, då han var Centerpartiets andranamn i Gävleborgs län, se LT nr 21-22/2006 s 1693.
Efter förra valet lämnade han arbetet som verksamhetschef för Barnkliniken i Gävle och blev politiskt sakkunnig för Centerpartiet i Regeringskansliet. Nu står han på första plats och konstaterar att han efter valdagen antingen blir riksdagsledamot, politiskt sakkunnig eller överläkare igen.
– Väldigt roliga jobb alla tre, och det är inte jag som bestämmer vad det blir.
Som politiskt sakkunnig pendlar han mellan Stockholm och bostaden i Hedesunda utanför Gävle. En helg i månaden är han jour på Barnkliniken i Gävle och en kväll i månaden har han mottagning.
Varför kandiderar du?
– Det behövs riksdagsledamöter som kan svensk sjukvård. Jag har haft en unik position, haft ansvar för alla frågor som beretts på Socialdepartementet.
Ibland får han frågan om det inte är slöseri att en barnläkare sysslar med politik. Det tycker han inte. Som läkare i Regeringskansliet har han kunnat påverka i många frågor.
– Det är jätteroligt. Jag har kvar alla kontakter i verksamheten. Det blir en helt annan tyngd i argumenten.
Att få bort hälso- och sjukvårdslagens krav på fast läkarkontakt med en specialist i allmänmedicin tar han som första exempel.
Och med sin »tragiska erfarenhet av barnsjukvård« såg han till att stoppa utredarens förslag att i patientdatalagen ge föräldrar en möjlighet att spärra sina barns journaler. Att andra vårdinrättningar kan se uppgifter om tidigare besök är ett sätt att upptäcka spädbarnsmisshandel tidigt, menar han.
Han tycker att det har hänt massor i sjukvården de senaste fyra åren. Men det finns mycket kvar att göra:
– En viktig sak är patientsäkerhetsarbetet. Många skadas.
– De mest sjuka äldre får en dålig vård i dag. De sista veckorna i livet kan man tillbringa åkandes i ambulans mellan det särskilda boendet och akutmottagningen. Det är inte värdigt. Svensk sjukvård håller världsklass, men de som inte får det är de mest sjuka äldre.
Vården är också orättvist fördelad mellan fattig och rik, svenskfödda och utlandsfödda samt geografiskt.
– Det är inte acceptabelt.
Till sist upprepar han sin käpphäst från förra valrörelsen: Det saknas ett barnperspektiv i svensk sjukvård.
– Det märks till exempel i hur vi tar hand om nyfödda. Jag blir upprörd när man talar om att man inte borde satsa på barn födda i vecka 23. Det är mycket bättre prognos för ett barn fött i vecka 23 än för en 65-åring som får hjärtstillestånd på stan.
