Travar man alla utredningar och forskningsrapporter som behandlar frågan om hur framtidens välfärd ska finansieras på varandra blir det en ansenlig stapel. Alla pekar de i riktning mot ett betydande finansieringsgap – en klyfta mellan vad vi kommer att förvänta oss av välfärden framöver och vad vi kommer att ha råd med.
Problemen bottnar i att allt fler kommer att efterfråga allt mer. Inte bara blir befolkningen äldre och mer vård- och omsorgskrävande; förväntningarna på välfärden lär dessutom fortsätta att öka som de gjort under hela efterkrigstiden. Enligt Sveriges Kommuner och landstings – av många ansedd som försiktiga – kalkyl skulle kommunalskatten behöva höjas med 13 kronor om hela finansieringsgapet skulle täckas via skattsedeln. Andra kommer fram till dubbelt så stora tal.
Att detta inte är realistiskt är de flesta bedömare ense om, oavsett politisk hemvist. Ändå tycks ingen politiker vilja ta i frågan. Det viktigaste budskapet från Borg-kommissionen, döpt efter dess ordförande, tidigare statssekreteraren Per Borg (S), var att framtidens utmaningar måste mötas i dag. Ju senare politikerna agerar, desto färre alternativ, menar kommissionen och uppmanar därför den regering som har makten efter valet att utan dröjsmål tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att beskriva framtidsproblemet, bedöma vilka åtgärder som behövs och lämna förslag på hur frågan ska beredas vidare.
– Att fortsätta skjuta problemen framför oss är inte intellektuellt hållbart, menade Per Borg och tog systematiskt loven av alla argument för att inte agera. Till exempel konstaterade han att det skulle krävas tio års extra arbete per svensk om man enbart skulle lita till att vi skulle arbeta längre för att täcka kostnaderna. Att tro att problemen skulle försvinna eftersom vi lever längre är också fåfängt, eftersom lejonparten av all sjukvård och äldreomsorg konsumeras under de allra sista levnadsåren.
En annan tanke som han avfärdade som orimlig är att vi skulle låta oss nöja med nuvarande standardnivå i välfärden.
– Jag har aldrig hört någon säga att man hellre vill ha en ny bil än att barnen ska gå i en bra skola, eller en semesterresa i stället för bra äldreomsorg för föräldrarna. Sådana människor finns inte.

Ta mer ansvar
Samtidigt som priset för att inte agera enligt kommissionen är högt, är det positiva budskapet att det går att lösa finansieringsfrågan utan att äventyra grunden för välfärdspolitiken, det vill säga att angelägna behov ska tillgodoses på ett likvärdigt sätt för alla medborgare. Detta förutsätter dock att man är öppen för alla verkningsfulla åtgärder. Det kan gälla prioriteringar, effektiviseringar och satsningar på att öka skatteintäkterna genom att få fler människor i arbete.
Medborgarna måste likafullt räkna med att ta mer ansvar själva för sin välfärd, anser kommissionen. I det sammanhanget är det viktigt att vad som ingår i det offentliga åtagandet är tydligt definierat.
– Det lilla extra, »massage, kiropraktor och ett glas rött vin« kan vi inte räkna med att skattebetalarna ska betala. Men vad som inte ingår i det offentliga åtagandet måste definieras i förväg så att vi kan planera för det i försäkringsmässiga termer, framhöll Berit Rollén (S), ledamot i kommissionen.

Enskilt finansierade tillval
Bland det mest kontroversiella i rapporten är att man öppnar för att det ska vara möjligt att bygga på det offentliga åtagandet med enskilt finansierade tillval.
Detta fick Ylva Johansson, talesperson för Socialdemokraterna i välfärdspolitiska frågor, att anklaga kommissionen för att ha tagit ideologisk ställning för ett systemskifte. Hon varnade för en tudelad vård där vissa patienters vägras »kvällsmacka« om anhöriga inte betalt för denna.
– Vi måste välja väg nu om vi ska släppa in privat vård, där plånboken får styra och ransoneringen av tjänster löses genom plånboken och människors betalningsförmåga.

»Hotet är status quo«
Hennes partikamrat Niklas Nordström, medlem av kommissionen, höll dock inte med.
– Hotet mot en gemensamt finansierad välfärd är inte att förändra. Hotet är status quo. Politikerna kan inte stoppa de ökade förväntningarna på välfärden med förbud mot att kombinera offentligt finansierade välfärdstjänster med egenfinansierade tillägg. Det kommer bara att leda till att stödet för den skattefinansierade välfärden eroderar.
Ylva Johansson välkomnade dock förslaget om en parlamentarisk utredning, något som även äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (KD) gjorde. Folkhälsoministern trodde dock att effektiviseringspotentialen i välfärden är större än den kommissionen räknat med:
– Det gäller att föra in evidensbaserade metoder tillsammans med Sveriges Kommuner och landsting. De goda exemplen sprids inte, sa Maria Larsson och tar som exempel hur miljarder kan sparas genom att förhindra fallolyckor.
Kommissionsledamoten Lars Tobisson, tidigare moderat partisekreterare, framhöll att långsiktiga reformer måste bygga på samförstånd över blockgränserna för att bli av och bli bestående.
– Och det förutsätter att alla är så övertygade att det är nödvändigt att komma till en lösning att de är beredda att kompromissa.