Polyfarmaci, skytteltrafik till och från akuten och framför allt en massa onödigt lidande. Problemen i vården av multisjuka äldre är kända sedan länge. Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm lyfte fram platsbristen – både på sjukhusen och i de särskilda boendena – som ett viktigt hinder för att få vården av denna patientgrupp att fungera.
– Vi har nått vägs ände och lite till. Många äldre på akutsjukhusen skulle inte behöva vara kvar där om det fanns plats på särskilda boenden.
Anne Ekdahl, ordförande för Svensk geriatrisk förening, pekade på sjukhusvårdens organisation, uppdelad efter organ.
– Multisjuka äldre passar inte in i rutorna. Vården måste utgå från patientens hela situation och inte från vilken avdelning patienten råkar bli inlagd på, och vara inriktad på att undvika nästa vårdtillfälle.

Gemensam policy
Förra året presenterades en gemensam policy av Svensk geriatrisk förening, Svensk förening för allmänmedicin och Svensk internmedicinsk förening för hur vården av multisjuka äldre ska organiseras. Det tyckte folkhälsominister Maria Larsson var »otroligt positivt«.
– Det är väldigt bra att man kommit överens. Lite av hindret för att åstadkomma förändring tidigare är att läkarkåren inte varit helt enig. Nu är det viktigt att vi politiker skjuter på i den riktning som pekas ut, menade Maria Larsson.
En punkt i policyn är att det ska finnas en namngiven person inom kommunen respektive primärvården som är huvudansvarig för patientens vård. Detta ska vid behov kompletteras med en ansvarig geriatriker inom slutenvården.
Göran Stiernstedt, chef för vård och omsorg på Sveriges Kommuner och landsting, tyckte att ansvarsfrågan var den svaga punkten i ett dokument han annars sa sig gilla.
– Vi måste sluta tala om samverkan. Det måste finna en ansvarig, inte en i landstinget och en i kommunen. Man måste veta vem som är chef för patientens vård, sa Göran Stiernstedt, som personligen var öppen för tanken att den ansvarige läkaren är anställd av kommunen och inte av landstinget, något som för närvarande utreds.

Ersättning och revir
Moderatorn Bengt Westerberg mindes att man diskuterade hur man ska få vården av patienter med komplexa behov att fungera redan på 1960-talet, och han undrade varför det verkar vara så svårt att få något att hända.
Anne Ekdahl menade att ersättningssystemens utformning är en viktig faktor.
– Vi måste ha ersättningssystem som premierar samverkan. Att ersätta för antal vårdtillfällen och efter tillgänglighet passar inte för den här patientkategorin.
Göran Stiernstedt trodde att revirproblematik – mellan specialiteter, mellan tjänstemän och mellan politiker – var en del av förklaringen. När det gäller metoder att åstadkomma förändringar trodde han på ekonomiska stimulanser.

En värdig äldrevård
Sedan påminde Bengt Westerberg om att sådant som kommunläkare och fler vårdplatser kostar pengar och undrade var resurserna skulle hämtas. Genom att öka produktiviteten och sprida de goda exemplen, var Maria Larssons svar.
– Den offentliga tjänstesektorn har inte varit särskilt bra på produktivitetsökningar, menade hon, och hänvisade till en beräkning som säger att 54 miljarder kronor skulle sparas om de bästa metoderna för att förebygga vårdskador tillämpades i alla landsting.
Att tala om produktivitetsökning i äldrevården när många äldre redan i dag känner att personalen inte har tid med dem fick Eva Nilsson Bågenholm att känna sig obehaglig till mods.
– Först måste vi satsa pengar på att få en värdig äldrevård. Det handlar om allt från fler platser i särskilda boenden till att rekrytera medicinsk utbildad personal. I dag fungerar det inte med personer som har det som ett extrajobb under några år.