Vi har i Sverige en formaliserad och kontrollerad grundutbildning, AT och ST. Men sedan tar det slut, säger Peter Elbe, aktiv i Svensk kirurgisk förenings utbildningskommitté, när bakjourskompetens diskuteras vid en workshop under »Framtidens specialistläkare« i Malmö i början av september.
– För er som är bakjourer och för andra som är på väg in: Vem bestämmer när ni ska bli bakjourer och varför? frågar han deltagarna, ST-läkare och studierektorer från små och stora sjukhus företrädesvis i södra och mellersta Sverige.
– Bra fråga, finns det ett behov så slits man in i bakjour. Det är ett stort problem i vår specialitet att det inte finns några formella kriterier för vad vi ska kunna som bakjour, svarar Peter Milos, studierektor i Linköping och vice ordförande i Svensk neurokirurgisk förening, och kastar bollen vidare:
– Hur många har en skriftlig rutin för vilka kunskaper som behövs?
Kunskapsfrågan hanteras inte alls, svarar en kvinnlig endokrinolog vid medicinkliniken, lasarettet i Trelleborg.
På större universitetssjukhus har de medicinska färdigheterna som krävs fastställts, uppger en deltagare från Stockholm.
– Då har det börjat röra på sig. Men begränsningen är att det gäller medicinska kunskaper, av de mjuka delmålen finns ingenting alls. Och hur handskas man med bakjourer som inte är tillgängliga? undrar Peter Milos efter det att flera av de yngre läkarna i gruppen luftat erfarenheter av att ha ställts inför denna situation.
Subspecialisering och snabb teknikutveckling tillsammans med ett generationsskifte när 40-talisterna går i pension sätter press på bemanningen. Kvalitetsskillnader i den geografiskt ojämlika vård som ges äventyrar patientsäkerheten, diskuterar Svensk kirurgisk förening.
Bakjouren för kirurgin fungerar samtidigt som traumaledning.
– Uppfattar vi att vi på alla sjukhus i dag möter upp befolkningens förväntningar på kompetens? frågar Karsten Offenbartl, kirurg och mångårig bakjour vid Höglandssjukhuset Eksjö samt studierektor och en av initiativtagare till Svensk kirurgisk förenings bakjoursskola.
I England certifieras kirurger vart femte år under karriären och i Irland finns för specialistutbildningen ett utbildningsprogram som löper under 6–9 år tid, och som innefattar utbildning i »human skills«, säger han.
I Sverige gör många kirurger debut som bakjour sommartid.
– En väldigt stor andel blir insläppt sommartid, av behov, inte av kompetens.
Samtidigt är kompetens en glidande förmåga, »precis som att du fortsätter att jobba inom din specialitet«.
Samtidigt som kompetenserna smalnas av – en bröstkirurg gör sällan gastrojobb i dag, finns en oro bland sjukhusens schemaläggare att färre vill åta sig bakjoursuppdrag:
– Jag är inte bara bakjour utan också schemaläggare. Hur många specialister kan man i gruppen härbärgera som inte går bakjour? Blir det för många blir det tungt för resten, kommenterar en kvinna från Karolinska universitetssjukhuset.
Den fackliga lösningen på problemet är att låta arbetsinsatserna kosta:
– Bakjourskompetens måste värderas högre. En del subspecialiserar sig hellre än att gå bakjour. Det är för att bakjour inte värderas och ersätts tillräckligt, säger Marie Wedin, vice ordförande i Läkarförbundet, och fortsätter:
– Kan man koppla patientsäkerhet med att få en ordentlig ersättning skulle man kunna få upp frågan. Det skulle stå i varje klinisk årsredovisning att vi har si och så många kompetenta bakjourer.
Karsten Offenbartl låter sig dock inte nöja med det:
– Marie Wedin, det är inte bara en lönefråga. Det handlar om patienter. Den sista allmänkirurgen är snart död. Kunskapsmassan är så stor, allt vi ska kunna tekniskt och manuellt – ta till exempel invärtesmedicin. Frågan är hur vi seniora kirurger hjälper morgondagens kirurger – utan att förlora för många på vägen.
Att det från patientsäkerhetssynpunkt inte är optimalt att ha hyrläkare som bakjourer råder enighet om. Katastrofrutiner är svåra att handlägga om man inte kan systemet. Samtidigt är verksamhetschefens ansvar en kompromiss mellan realiteter, kompetens, scheman.
– På verksamhetsnivå ska man ha en plan för att utbilda bakjourer. För kirurgi tror jag det är att det finns en nationell nivå där våra delföreningar har ett ansvar för vilket sätt man ska närma sig på. Alla kan inte lära sig alla operationerna. Som subspecialist har man gått vidare och kan inte behärska omfånget av tekniker, säger Karsten Offenbartl.
Foto: Pontus Tideman
