Den norske läkaren Ottar Grimstad ställde nyligen frågan på norska Tidsskriftets blogg, se http://blogg.tidsskriftet.no. Ottar Grimstad är kommunöverläkare och hälsochef i kommunerna Hareid och Ulstein och har 25 års erfarenhet som allmänläkare. Han tittade igenom listan över sina 337 vänner på Facebook. Många av dem var också hans patienter. Var det ett problem?
Idealet att ha en professionell distans till sina patienter är i praktiken omöjligt att upprätthålla på en liten ort, konstaterar han på bloggen. Hälften av dem han sjunger i kör med står också på fastläkarlistan. Att ha kontakt med sina patienter utanför mottagningen kräver att man är medveten om riskerna och de dubbla rollerna, men kontakten är också givande. Det ger bakgrundsinformation och hjälper en att bli en bättre läkare, resonerar han. Därför tycker han inte att det är något problem att en del av hans patienter också är hans Facebook-vänner. Däremot ska man tänka på hur man använder Facebook. Själva patient–läkarrelationen ska hållas utanför Facebook, på samma sätt som den inte hör hemma i pausen under körövningarna eller i affären. Och Facebook är inte rätta platsen för att dela förtrolig information på.
Behövs riktlinjer på området? undrar Ottar Grimstad och hänvisar till en artikel i tidskriften Journal of Medical Ethics, där några förhållningsregler föreslås (se ruta).
I Sverige finns inga sådana etiska riktlinjer.
– Frågan ligger rätt i tiden. Vi behöver göra den analys som man gjort i artikeln: Hur privat kan man vara i förhållande till patienterna? säger Thomas Flodin, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, EAR.
EAR:s och Läkaresällskapets etikdelegations gemensamma etikdag den 9 november har rubriken »Hippokrates på nätet« och ska handla om läkaretiken på Internet, bland annat de sociala mediernas roll och hur man ska förhålla sig till dem som professionell yrkesutövare.
– Men vad man gör som privatperson på Facebook är en annan sak, säger Thomas Flodin.
Själv har Thomas Flodin ingen personlig profil på Facebook. Han har inte heller själv tagit ställning till om han tycker att läkare bör vara vänner med sina patienter på där.
– Svår fråga. Det får man fundera på, och jag har inte funderat färdigt än. Vänbegreppet på Facebook är ett annat än i dagligt tal. Och jag vill inte föregripa diskussionen på etikdagen.
Tycker du att riktlinjerna i artikeln verkar rimliga?
– Det kan möjligen finnas ett behov av riktlinjer, och jag uppfattar artikelns riktlinjer som ett förslag. Att skapa riktlinjer är en process och kräver förankring. Det är en angelägen fråga att ta tag i, eftersom fenomenet har kommit för att stanna.
Var gränserna mellan privat och professionellt bör gå är förstås inte en ny fråga. Det finns ingen tydlig etisk regel att hålla sig till. Senast som Thomas Flodin minns att något sådant diskuterades var i anslutning till dokumentärserien »Kvartersdoktorn«, som sändes i SVT i våras, där en av läkarna gick ut och tog ett glas vin med en patient.
– Det är svårt att reglera sådana relationer. Man får använda lite sunt förnuft och eget gott omdöme. Men en viktig gräns är ju att man inte får utnyttja relationen till sin egen fördel eller vinning, säger Thomas Flodin.
Hälften av ledamöterna i Läkarförbundets centralstyrelse finns på Facebook. Den flitigaste användaren är troligen Lena Ekelius, ordförande i Sveriges yngre läkares förening, Sylf. Hon har närmare 500 vänner.
– Sociala medier är bra för att sprida information och reklam. Min Facebook-sida är ganska arbetsrelaterad och inte så privat. Jag använder den mer som fackligt nätverk, som sajt för att blogga eller sprida vad Sylf eller förbundet gör. Till mina vänner skriver jag hellre mejl och ringer, säger Lena Ekelius.
Förutom de personliga sidorna, som alltså kan vara mer eller mindre utlämnande, både till innehåll och i tillgänglighet, är Facebook också en arena för organisationer, företag och intressegrupperingar.
I Stockholms läkarförening, där Thomas Flodin är ordförande, diskuterar nu styrelsen om Facebook kan vara ett sätt för föreningen att nå ut fackligt.
En vårdcentral som har använt sig av Facebook är Hälsocentralen Sankt Hans i Lund, se
– Vi är en nystartad enhet. Det har varit en strategi att vara synlig där människor finns, och nuförtiden innebär det Internet och bland annat Facebook, säger Liv Remitz.
Hur använder ni det?
– Lite som en anslagstavla, till exempel skrev vi när vi började med resevaccinationer, och när vi har ändringar av öppettider så skriver vi det där.
Hon tycker det är svårt att säga hur mycket det gett. Men under influensatiden hade de stor nytta av sidan.
– Då var det mycket tvära kast, mycket konkret information som ändrades snabbt.
Patienter och andra kan »gilla« sidan, i skrivande stund gör 153 personer det. De får då meddelanden när hälsocentralen lägger upp något på sidan. På hälsocentralens sida syns deras namn och profilbild och kommentarer som de skriver där. Liv Remitz tycker inte det är ett problem att patienterna exponeras.
– Nej, för det första väljer patienten helt själv om de vill exponera sig genom att bli »vän« med oss. Majoriteten av befolkningen har någon form av kontakt med primärvården till och från. Det upplevs nog inte stigmatiserande att exponera vilken primärvårdsmottagning man tillhör. Jag tror däremot inte det skulle vara så lämpligt om till exempel en psykosmottagning bjuder in till en Facebook-sida.
Det har inte ställts några medicinska frågor på sidan, säger hon. Hon minns att någon ställde en fråga om varför hälsocentralen inte kunde hjälpa till med en viss sak. Personen hade gått till fel mottagning.
Svarade ni då?
– Ja, men då hade ju den personen lämnat ut sig. Hon fick nog svaret »Kom förbi på rätt adress, så löser vi det här«.
Liv Remitz tycker att det ska bli spännande att följa utvecklingen i de sociala medierna.
– För den yngre generationen är Facebook och andra sociala medier en självklarhet, men för sjukvården är det verkligen ingen självklarhet. Vi är bundna av sekretessregler och lagstiftning som är till för att skydda den enskilde men som kan upplevas som stelbenta och byråkratiska. Jag tror att många unga människor har en helt annan syn på vilka uppgifter de vill lämnar ut om sig själva.
Hälsocentralen har också en blogg,
– Ja, det var ett väldigt informationssug när vi startade hösten 2009, och Internet var enda sättet att få ut information innan vi var etablerade med mottagningslokal och telefon. Bloggen blir ett sätt att vara synlig mot allmänheten för oss som arbetar i en kundvalsmodell.