– Alla är eniga om att vi vill ha jämlik vård. Men om vi har det eller inte beror på vilka politiker vi pratar med, säger Marie Wedin, vice ordförande i Läkarförbundet, vid ett symposium i Stockholm på fredagen, arrangerat av Sjukhusläkarföreningen, som granskat de geografiska skillnaderna i vården.
Sjukhusläkarna har bland annat tittat på reumatikervården och förskrivningen av biologiska läkemedel. De så kallade särläkemedlen är nya och dyra men bevisligen effektiva. En behandling med TNF-hämmare kostar 130 000 kronor per patient och år. Samhällsekonomiskt kan en sådan behandling ändå bli en vinstaffär, eftersom 75 procent av landets reumatiker är i arbetsför ålder.
Bristen på reumatologer medför dock att särläkemedlen inte förskrivs i den utsträckning som är medicinskt motiverad, säger Johan Bratt, ordförande i Svensk reumatologisk förening:
– 150 specialister saknas. Det är ett stort skäl till olikheterna i förskrivning mellan landstingen.
– Dalarna, Stockholm och Skåne är dock i princip fullbemannade, tillägger han.
Reumatologerna har registrerat alla nydebuterade reumatiker sedan mitten av 90-talet, vilket innebär att man inom specialiteten känner till vad som görs nationellt, regionalt och på klinik.
Efter det att kostnaderna för läkemedel decentraliserats till verksamhetsnivå konkurrerar läkemedel med annat, till exempel bemanning. Hälsoekonomiska beräkningar kan dock styra mot en prioritering av läkemedel. Socialstyrelsen kommer i november med nya riktlinjer om rörelseorganen, berättar Rikard Ljung, socialmedicinare och utredare, Socialstyrelsen.
Han visar en graf från Öppna jämförelser: »Pågående behandling med biologiska läkemedel«. Gotland ligger högst och Västernorrland lägst.
En jämförelse mellan olika förskrivningsmetoder i olika landsting väntas vara klar nästa år.
Sjukhusläkarföreningen hoppas på en nationalisering:
– Det blir etiska och praktiska konsekvenser av var man lägger pengarna. Det vore befriande att få bort innovationsglädjen genom att lägga ansvaret på statlig nivå, säger Marie Wedin.
