När Louise Brown, världens första provrörsbarn, föddes 1978 talades det i världens medier om »mirakelbarnet«. I dag, när tekniken blivit rutin på fertilitetskliniker världen över, har en del av magin förmodligen gått förlorad. Likafullt riktar nog alla de 4 miljoner barn som hittills fötts med hjälp av in vitro-fertilisering, IVF, och deras föräldrar en tacksamhetens tanke till årets Nobelpristagare i medicin eller fysiologi, den brittiske reproduktionsforskaren Robert Edwards.
– Det känns fantastiskt att en teknik som gjort så mycket nytta för så många får det här vetenskapliga erkännandet, säger Outi Hovatta, professor i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet.
Den i dag 85-årige Robert Edwards började sin bana som agronom och skrev sin avhandling om embryonalutveckling hos möss. Idén att befruktning utanför kroppen skulle kunna vara en väg att behandla infertilitet, som enligt Nobelkommittén drabbar mer än tio procent av alla par, fick Robert Edwards redan på 1950-talet. Vägen fram till det första provrörsbarnet var dock lång och innehöll en lång rad vetenskapliga utmaningar. När och hur skulle man plocka ut ägget ur kvinnans äggstockar? När var ägget redo att befruktas? Hur skulle spermierna aktiveras? Och hur skulle man få själva befruktningen till stånd?
Efter en rad grundläggande upptäckter kring befruktningens fysiologi, rörande bland annat äggcellernas mognad och hur den styrs av hormoner, kom ett viktigt genombrott 1969, då Robert Edwards för första gången lyckades få en mänsklig äggcell att befruktas i en cellodlingsskål.
För att äggen inte skulle sluta utvecklas krävdes dock att äggen plockades ut ur äggstockarna vid rätt tidpunkt under mognadsprocessen. Metoden för detta utvecklade Robert Edwards tillsammans med gynekologen Patrick Steptoe, en av laparoskopiteknikens pionjärer. Patrick Steptoe är inte i livet och har därför inte kunnat belönas.
Av alla de upptäckter och genombrott som Robert Edwards svarat för i sin forskning tycker Anders Ekbom, professor i epidemiologi och ledamot i Nobelförsamlingen, inte att man kan peka ut någon särskild som mer viktig än de andra.
– Det är hela paketet som är bedriften, att han trots bakslag efter bakslag inte gav upp. Bland annat visade det sig att den djurmodell han använde, kaniner, inte alls fungerade för människor.
Nio år efter den första provrörsbefruktningen föddes alltså det allra första barnet med IVF. Fyra år senare föddes Sveriges och Nordens första provrörsbarn vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Tidigare det året hade Läkartidningen en intervju om den nya tekniken med forskare från Göteborgsgruppen och från en grupp i Malmö som också arbetade med IVF.
I dag uppskattas att mellan en och två procent av alla barn i den industrialiserade världen föds genom IVF. Det gäller även Sverige där omkring 2 000 barn föds varje år efter provrörsbefruktning.
Med tanke på hur etablerad tekniken är sedan decennier kan man undra varför den först nu belönas med Nobelpriset.
– Den främsta orsaken är att man ville säkerställa att det inte uppstod några medicinska eller psykologiska problem hos vare sig mödrar eller barn. Det gäller framförallt barnleukemier, där det kom en del larmrapporter i början om att de här barnen skulle drabbas i högre grad än andra barn, säger Anders Ekbom, som framhåller att inte minst danska och svenska uppföljningsstudier varit avgörande för att utesluta sådana samband.
I dag vet man att IVF-barnen är lika friska som andra barn. Många av dem, bland andra Louise Brown, har fött egna barn.
– Man har sett en något ökad sjuklighet i vissa mycket sällsynta sjukdomar. Men det är så små tal att det kan vara tillfälligheter, säger Outi Hovatta.
Sedan Edwards’ genombrott har IVF-metoden genomgått en rad förbättringar.
– Ett viktigt steg är att man fått möjlighet att behandla även svår manlig infertilitet genom ICSI-teknik [att injicera enskilda spermier i äggcellen]. Ett annat är möjligheten att frysa ned ägg och embryon för framtida behandlingar, säger Outi Hovatta.
