Diskrimineringsombudsmannen har i år och nästa år fokus på rätten till sjukvård på lika villkor utan diskriminering. Bland annat driver DO tre ärenden, som samtliga gäller kränkande behandling från läkare.
Att DO riktar strålkastarljuset mot vården har flera orsaker.
Sedan januari 2009 behandlar DO alla former av diskriminering, och när myndigheten efter första året tittade på vilka anmälningar som kommit in såg man att anmälningar från sjukvårdsområdet berörde flera olika diskrimineringsgrunder.
Eftersom man fått in så många som 200 anmälningar beslöt man att sätta fokus på vården. Men sjukvården är viktig att granska även av andra skäl, anser DO.
– Här finns flera diskrimineringsgrunder och människor är i en sådan speciell situation när de kommer i kontakt med vården. Dessutom har det kommit flera rapporter från Socialstyrelsen som berör just de här frågorna; tillgången på vård och jämställd vård, säger Christine Gilljam, samordnare för DO:s fokusgrupp hälso- och sjukvård och den som leder kartläggningen av diskrimineringsfrågor inom vården.
De vanligaste anmälningarna av diskriminering i vården gäller bemötande. Och det gäller också i de tre fall som DO valt att driva.
En invandrarkvinna som sökte vård för knäproblem bemöttes med läkarens fråga om varför hon talade så dålig svenska och fick kommentarer om sina tatueringar i ansiktet.
En kvinna med funktionsnedsättning som led av el-överkänslighet och fibromyalgi, och sökte för stickningar i armen, fick veta av läkaren att hon var »superneurotisk«.
I ett tredje fall sökte en invandrarkvinna med psykiska besvär hjälp och fick av läkaren höra att hon inte behövde bo i Sverige om hon inte trivdes här.
Anmälningarna i dessa ärenden riktar sig mot två landsting samt Primärvården i södra Bohuslän. Innan DO stämmer vårdgivarna har de fått ta ställning till erbjudande om förlikning för att lösa tvisten. I det första fallet har parterna inte lyckats komma överens. Stämning av Värmlands läns landsting görs senast den 30 november. I det andra fallet har Kalmar läns landsting sagt sig vara villigt att ingå förlikning. Men det har ännu inte skett några förhandlingar.
I fall tre har förlikning uppnåtts med Primärvården i södra Bohuslän. Kvinnan får 25 000 kronor.
Hur många av anmälningarna som berör läkare vet inte DO i dagsläget, men de tre ärendena som myndigheten driver är representativa, enligt Christine Gilljam.
– Här talar vi om bemötande med direkt koppling till någon av diskrimineringsgrunderna. Och i förlängningen är det ju så att om det är allvarliga brister i bemötandet så kommer det att leda till brister i tillgången på vård, därför att man helt enkelt inte går dit.
När det gäller bemötande har den som anmäler i de flesta fall fått tillgång till sjukvård men mötts på ett sådant sätt att det påverkar förtroendet för sjukvården.
– Man upplever att man behandlas utifrån ovidkommande faktorer som har att göra med någon av diskrimineringsgrunderna kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder och i och med det riskerar få en vård som inte utgår från det faktiska behovet, säger Christine Gilljam.
Hon anser att de fall där människor nekas sjukvård är extra allvarliga, för de har då inte fått tillgång till en grundläggande rättighet. Som exempel framhåller Christine Gilljam olika regler när det gäller insemination och fertilitetsbehandlingar för lesbiska par jämfört med heterosexuella par.
Under kartläggningsarbetet, som inkluderar genomgång av forskning samt kontakter med olika grupper i samhället och myndigheter, har DO funnit att även vårdens strukturer är ett hinder för vård på lika villkor.
– Vi kan ju se att det finns diskriminering på individnivå men också på strukturnivå. Det kan till exempel vara att man tillämpar likadana regler på grupper som har helt olika förutsättningar. Då blir det en ojämlikhet, säger Christine Gilljam.
Hon tycker man borde fundera över vem standardvårdprogrammen är utformade för och om de exkluderar vissa grupper.
– Vi måste sätta våra anmälningar i ett större perspektiv och vi har rapporter från andra myndigheter som visar att det finns hinder för jämlik vård i och med de föreställningar som anställda inom vården ibland har. Till exempel så visar en av rapporterna att i kriterier för depression utgår man från kvinnors symtom och därför missar vården många deprimerade män.
Annars är mönstret att mannen är norm.
– Det finns ett gediget material både från Socialstyrelsen och olika landsting och här ser vi bland annat hur vården hanterar män och kvinnor olika. Män är fortfarande den norm som behandlingen i de flesta fall utgår från och kvinnors upplevelser blir inte tagna på samma allvar.
I DO:s kartläggning ingår att träffa representanter för olika vårdgrupper.
Personer med funktionsnedsättning har berättat om knapptelefoner vid vårdinrättningar som är svåra att klara av, rullstolsburna om vårdlokaler som inte går att komma in i och hörselskadade om vårdrutiner som inte är anpassade till dem.
Christine Gilljam hävdar att vårdtagarnas berättelser stämmer väl överens med bland annat en rapport från Socialstyrelsen som kom nyligen.
– Personer med funktionsnedsättning säger att när de söker för psykosomatiska besvär är allt fokuserat kring deras fysiska diagnos. Transpersoner säger att deras könsidentitet inte tas på allvar och kvinnor med huvudduk berättar att de görs till representanter för islam och får besvara frågor om religion i stället för att ägna tiden åt vårdbehov och symtom.
Hon anser att utbildning kan förhindra diskriminering.
– De som arbetar inom vården är inte olika människor i samhället i övrigt. Och där har vi sett att man behöver reflektera över sådana här frågor. Det behöver man göra inom vården precis som inom socialtjänsten och skolan.
Vårdpersonal måste bli medveten om sin makt att definiera och tolka verkligheten och reflektera över uttalade eller outtalade värderingar i sitt arbete. Också under grundutbildningen till läkare och sjuksköterska borde man belysa de här frågorna ur flera perspektiv, anser Christine Gilljam.
– När man diskuterar utbildning för att motverka diskriminering så handlar det ofta om att man ska titta på de utsatta patientgrupperna och lära sig mer om dem, men man tittar sällan på sig själv. Där tror jag man borde börja.
Under slutet av nästa år kommer DO att samla ihop allt material och komma med förslag på åtgärder.
