Oh mon dieu, le bébé est mort, s’il vous plaît, faites quelque chose!«
Kursledare Ann Lindstrand, till vardags barnläkare vid Sachsska barnsjukhuset i Stockholm, fladdrar omkring som en afrikansk »mama» i »Kongo-rummet«, där ett drygt 20-tal läkare tränar återupplivningsövning på nyfödda i samband med en veckolång IPULS-granskad kurs i globalmedicin, som ges vid Sachsska barnsjukhuset i Stockholm.
På pidgin-franska stressar hon kursdeltagarna som genom rollspel får känna på vad arbete i en främmande miljö kan innebära. Två och två i taget kryper de in i en hydda gjord av presenningar. Inuti luktar det unket, och på golvet av afrikanska textilier ligger en naturtrogen nyförlöst mamma med en bebisdocka.
Margaretha Blomgren och Richard Seiberlich knäar vid den »livlösa« dockbebisen som ligger mellan dockmammans ben i Kongo-rummet. Steg ett i övningen är att försöka hitta lämpliga arbetsställningar där man inte stör varandra – och att få fram pannlampan ur doktorsväskan. I annat fall tvingas man arbeta i mörker.
Dockan saknar »andnings- och hjärtljud«. Men vartefter de medicinska insatserna fortskrider, lemmar masseras och andning triggas igång, får rollspelarna återkoppling på sina insatser av spelledaren, Anders Dahlström, överläkare på Sachsska barnsjukhuset och Sachsska barn- och ungdomskliniken.
För ett tiotal år sedan var Anders Dahlström med om att starta träningscentret, Sveriges första, efter amerikansk förlaga. I dag har användning av kliniska träningscentrum blivit vanligt, tillkännager han i en kort introduktion. Det kostar förvisso tid och pengar att öva, men ju mindre stressade vi blir, desto bättre fungerar vi i arbetslag, anger Anders Dahlström som skäl för verksamheten.
– Övningen ger puls, säger han och ser nöjd ut, efter det att att paret kravlat sig ut ur presenningarna och anslutit sig till det andra kurs-deltagarparet som utifrån kunnat följa förloppet. Tillsammans tar man plats på några stolar och går igenom filmsekvensen som spelas upp från en monitor i taket.
– Bra att du snabbt tog fram pannlampan så att ni inte arbetar i totalt mörker, berömmer Anders Holmström, som strör pluspoäng över insatser där man lyckas fortsätta att lugnt kommunicera med sin arbetspartner, en nära anhörig eller granne till den unga födande kvinnan, trots Ann Lindstrands upphetsade men välvilliga rollgestalt.
– Men hur ska jag göra om min teamledare inte lyssnar på min fråga? undrar någon.
Upprepa frågan, råder Anders Holmström och framhåller att situationen – som innebär att arbeta tätt tillsammans med okända i stressiga situationer – faktiskt inte är väsensskild från svenska förhållanden:
Vid förlossningar är det vanligt att inte kunna namnet på sina medarbetare, hävdar han.
Några meter längre bort i korridoren, i »Vietnam-rummet«, iscensätts parallellt ett annat återupplivningsdrama. Också här agerar en statist som ger lokalfärg och stör koncentrationen för rollspelarna. Den främsta källan till irritation är dock musiken från en radio som skrålar olidligt högt. Men spelledaren Erik Borgström, ST-läkare på barnkliniken, låtsas inte höra rollspelarnas begäran om att musiken ska stängas av:
– Så här är det. Det är lika bra att ni accepterar det, säger han vid en genomgång efter övningen, som också denna får ett lyckligt slut – barnet överlever.
Medan Årstaviken glittrar i sol och höstfärger utanför panoramafönstret uppe från Södersjukhusets höjder, böjer sig fyra läkarhuvuden över lika många naturtrogna bebisdockor på rad. Här övas ventilering. Ofta är det lättare att rensa gommen med enklaste tillgängliga medel, berättade instruktören Nicolas Pejovic, överläkare på Södersjukhuset.
Pekfingret blir rött av »blod« när det når larynx, när jag smugit mig tillbaka för att pröva själv. Och jag blir påmind om att jag borde använda handskar.
I ett annat rum berättas om färdigheter som att sätta nål i tibias kärlrika periost. Denna metod används när patienten är så uttorkad att vanliga kärl inte går att använda. Under onsdagseftermiddagen övas utöver återupplivning och »teamwork« också specifikt praktiska färdigheter som att sätta nålar, ordna näringsdropp, rensa svalg och ventilera lungor.
Dagen innan har läkarna haft en motsvarande workshop där man tränat obstetrik och mödravård. Vid utvärderingarna av kursen, som Ann Lindstrand spontant delger Läkartidningen, lovordas inte minst kursens pedagogiska arbetsformer. Kursdeltagarna, där de flesta redan har utlandserfarenhet, och vid presentationsvändan avslöjar vistelser på exotiska platser som Papua Nya
Guinea, Banda Aceh och fattiga indiska Bihar, men också i klassiska svenska biståndsländer som Tanzania och Kenya, bedömer att man för egen del – i hög grad – kommer att kunna tillämpa kursinnehållet i sin kliniska vardag. Med ökad migration har världen nått Sverige. Barn- och mödravård liksom vårdcentralerna har patienter från världens alla hörn, och därmed också det breda sjukdomspanoramat.
– Jag är grymt nöjd med kursen. Det är väldigt roligt att jobba med en sådan erfaren grupp, returnerar Ann Lindstrand och öser beröm över kursdeltagarna.
Tillsammans med Birgitta Essén, den andra huvudläraren vid kursen (se vidare ruta), hoppas hon kunna ge kursen Global mödra- och barnhälsa på nytt våren 2012. Men då helst med en statlig finansiering:
– Vi hoppas på att få den godkänd som SK-kurs.
Ann Lindstrand, barnläkare, bland annat före detta ordförande i Läkare utan gränser, agerar lokalbefolkning när barnläkaren Margaretha Blomgren, Visby lasarett (se vidare artikel nästa sida) och Richard Seiberlich, ST-läkare i allmänmedicin, Telgeakuten i Södertälje, gör en återupplivning i »Kongo-rummet«, Kliniskt träningscentrum, Södersjukhuset, Stockholm. Foto: Melker Dahlstrand
I »Vietnam-rummet« överraskas Maria Lilja, ST-läkare i barn- medicin, och Tove Wallström, ST-läkare i gynekologi–obstetrik, av ett akutfall, när de ska inspektera ett barnbord.
