Professor Johan P Mackenbach från Nederländerna var inbjuden som talare under det allmänna mötet, som inledde riksstämman. I hans studier finns flera exempel på att Sverige utmärker sig med större hälsoskillnader mellan låg- och högutbildade än till exempel länder i Sydeuropa. Den viktigaste förklaringen är att rökning och hög alkoholkonsumtion är starkare kopplat till svag position i samhället här än i andra länder.
– Om ni i Sverige vill minska ojämlikheten i hälsa behövs effektiva policyprogram för att motverka rökning och överdriven alkoholkonsumtion i de lägre socioekonomiska grupperna. Och även om inte vården är orsaken så har hälso- och sjukvårdspersonal ett särskilt ansvar, sa han.
Inne på samma linje var Folkhälsoinstitutets generaldirektör, Sarah Wamala. På riksstämman presenterade myndigheten färska siffror ur den nationella folkhälsoenkäten som visar att många svenskar vill ha hjälp med att förändra sina levnadsvanor i mer hälsosam riktning. Denna önskan är särskilt stor bland personer som saknar kontantmarginal.

– Det finns en vilja till förändring men man lyckas inte. Frågan är – kommer hälso- och sjukvården att klara att möta det behovet? undrade hon när frågan om vårdens roll för att utjämna hälso­skillnaderna diskuterades på ett symposium under riksstämman.
Att det med insatser från vården går att påverka både folkhälsan i stort och de sociala skillnaderna visar exemplet Norsjö i Västerbotten. I början av 1980-talet hade länet högst dödstal i landet för hjärt–kärlsjukdomar, och värst låg kommunen Norsjö till. Det blev startskottet för en intervention där man erbjöd alla 30-, 40-, 50- och 60-åringar i kommunen scree­ning för riskfaktorer med påföljande hälsorådgivning.
– På runt åtta år minskade skillnaden i dödlighet i hjärtinfarkt mellan hög- och lågutbildade med 18 procent i Norsjö medan den i resten av länet ökade, berättade Margareta Norberg, Epidemiologi och global hälsa, Umeå universitet, som konstaterade att i dag, när projektet utvidgats till hela länet, har Västerbotten näst lägst mortalitet i hjärt–kärlsjukdomar av alla landsting.
Vid ett annat symposium på samma tema, arrangerat av Läkarförbundet, konstaterade Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm att inte heller vården är jämlik. Det finns skillnader relaterade till kön, ålder, ekonomi och ursprungsland, liksom geografiska skillnader både inom och mellan landstingen.
– Det kommer alltid att finnas skillnader, men de oskäliga skillnaderna måste vi hantera, annars skadar vi tilltron till det offentliga systemet.
Flera deltagare varnade för att det kan finnas en konflikt mellan ambitionen att ge mer makt åt patienten och att uppnå jämlikhet. Att förbättra kunskapsstyrningen genom exempelvis nationella riktlinjer och nationella vårdprogram är ett sätt att minska ojämlikheten, menade Lars-Erik Holm, eftersom det försvårar för patienterna att argumentera sig till annan behandling än vad dia­gnosen motiverar.
– Det betyder att professionen är överens om att patienten ska behandlas så här oavsett om man kommer från Somalia eller Stockholm. Och samtidigt får man paramet­rar för att följa utvecklingen.

Göran Stiernstedt, chef för Vård och omsorg på Sveriges Kommuner och landsting, menade att den standardisering som riktlinjer innebär är positiv, men betonade att utmaningen snarare ligger i att möta skillnaden mellan somaliern och djursholmaren.
– Det kan vara två helt olika uppgifter även om det är samma sjukdom och samma parametrar vi ska följa upp. Det löser vi inte med behandlingsriktlinjer, utan här kanske det behövs andra typer av riktlinjer för hur man ska möta människor med en annan kulturell bakgrund.
På den punkten fick han medhåll av Eva Jaktlund, ordförande för Svensk förening för allmänmedicin.
– Vår kompetens att individualisera vartenda vårdprogram till den patient vi har framför oss är oerhört viktig för att vi ska kunna ge en jämlik vård.
Hon lyfte även behovet av feedback av kvalitetsdata till enskilda läkare för att man ska kunna försäkra sig om att man lever upp till nationell och internationell standard.
– Vi har under året fört en diskussion med SKL om hur det ska kunna ske, för det är oerhört viktigt för en jämlik och patientsäker vård. Viljan finns, men det är svårt. Det största hindret är IT-strukturen.

När det gäller de geografiska skillnaderna är det mycket Öppna jämförelsers förtjänst att de kommit att uppmärksammas på senare tid. Uppgifterna i Öppna jämförelser bygger i långa stycken på kvalitetsregistren, och Jonas Andersson (FP), oppositionslandstingsråd i Västra Götaland, konstaterade att inom de områden där man har haft kvalitetsregister längst tid är skillnaderna minst mellan bästa och sämsta landsting.
– Kvalitetsregister driver fram en mer jämlik vård, för ingen vill vara sämst.
Göran Stiernstedt konstaterade att många jämförelser bygger på processmått, vilket han menade inte var optimalt.
– Jag skulle mycket hellre stå i media och diskutera resultatmått – hur patienterna mår.