Vården kan göra mer för att minska ojämlikheten

Folkhälsoinstitutet presenterade i samband med den medicinska riksstämman siffror ur den nationella folkhälsoenkäten som visar att många svenskar vill ha hjälp med att förändra sina levnadsvanor i mer hälsosam riktning, som att bli mer fysiskt aktiv och äta nyttigare. Denna önskan om stöd är särskilt stor bland personer som saknar kontantmarginal.
– Det finns en vilja till förändring, men man lyckas inte. Frågan är – kommer hälso- och sjukvården att klara att möta det behovet? undrade Folkhälsoinstitutets generaldirektör, Sarah Wamala, när frågan om vårdens roll för att utjämna hälsoskillnaderna diskuterades på ett symposium under riksstämman.
Att det med insatser från vården går att påverka både folkhälsan i stort och de sociala skillnaderna visar exemplet Norsjö i Västerbotten. I början av 1980-talet hade länet högst dödstal i landet för hjärt–kärlsjukdomar, och värst låg kommunen Norsjö till. Det blev startskottet för en intervention där man erbjöd alla 30-, 40-, 50- och 60-åringar i kommunen screening för riskfaktorer med påföljande hälsorådgivning.
– På runt åtta år minskade skillnaden i dödlighet i hjärtinfarkt mellan hög- och lågutbildade med 18 procent i Norsjö, medan den i resten av länet ökade, berättade Margareta Norberg, folkhälsoforskare vid Umeå universitet.
Hon konstaterade att i dag, när projektet utvidgats till hela länet, har Västerbotten näst lägst mortalitet i hjärt–kärlsjukdomar av alla landsting.
Margareta Blennow, barnläkare på Södersjukhuset, Stockholm, presenterade slående siffror för hur andelen hushåll med svag köpkraft i olika delar av Stockholms län samvarierar med en lång rad ohälsofaktorer bland barn, som låg amningsfrekvens, hög utsatthet för passiv rökning, hög andel överviktiga och feta barn samt förhöjd förekomst av tecken på utvecklingsavvikelse vid fyra års ålder.
– Vi har indikatorerna. Men vad gör vi? Vi fördelar resurser efter antal huvuden och inte efter behov, sa Margareta Blennow med adress till politikerna i landstinget.
En fråga som väcktes var om man bör hitta särskilda metoder för att nå utsatta grupper, eftersom mer gynnade grupper själva tar till sig kunskap om vad som är bra och dåligt för hälsan.
– Det handlar inte om att hitta särskilda metoder som riktas till socialt utsatta grupper, utan om att hitta vårdsystem som gör att vi når alla grupper. Vi har sådana system, som barnhälsovården och mödrahälsovården, men de kan omärkligt förlora resurser i den allmänna kampen om medel. Och andra system, som hälsoundersökningarna i Västerbotten, införs inte även om alla undersökningar visar att det är bra, framhöll symposiets moderator Lars Jerdén, läkare vid vårdcentralen Jakobsgårdarna, Borlänge.