Det är 30 år sedan Marie Wedin flyttade till Skåne för att göra AT på Helsingborgs lasarett, det sjukhus där hon fortfarande arbetar. Räknar man in tonårens sommarjobb som sjukvårdsbiträde på Ängelholms sjukhus är det 40 år hon varit verksam inom nordvästra Skånes sjukvård.
Sina uppväxtår tillbringade hon dock i Sundbyberg. Från barndomen har hon med sig både en omisskännlig Stockholmsaccent och re­spekten för läkaryrket.
– Min pappa var embryolog men hade läst en del medicin. Han ansåg att läkare var ett väldigt fint yrke och ville gärna att hans barn skulle bli det, vilket både jag och en av mina bröder blev. Att vi båda blev ortopeder tror jag däremot är en tillfällighet, säger Marie Wedin när Läkartidningen träffar henne på ortopedikliniken i Helsingborg några dagar före jul.

Sedan en månad tillbaka är hon inte bara läkare utan hela läkarkårens främsta företrädare i landet. Efter sex år som vice ordförande valdes Marie Wedin den 10 december i fjol till ordförande för Sveriges läkarförbund, efter att i en sluten omröstning vid förbundsfullmäktigemötet besegrat motkandidaten, nuvarande vice ordföranden Heidi Stensmyren.
Vad kände du när fullmäktiges ordförande meddelade att du hade vunnit?
– Det var en lättnad. Dels för att jag vann, men också för att det var en flera veckor lång process som avslutades, med intervjuer, med fotografering och med uppmaningar att skriva debattartiklar, varav mycket med kort varsel. Det blev en ad hoc-tillvaro, och det var skönt att den var över.
Det var andra gången som Marie Wedin kandiderade till posten. Förra gången, för sex år sedan, förlorade hon mot Eva Nilsson Bågenholm.
Är det en revansch?
– Så vill jag inte uttrycka det. Det är så det går till i den förtroendevalda världen, man ställer hela tiden upp i olika val och ibland får man förtroendet och ibland får man det inte.

Det första Marie Wedin tänker ta itu med som ordförande är att försöka göra något åt arbetsklimatet i centralstyrelsen. Att detta klimat varit kärvt i flera år är omvittnat. Bland annat avböjde en ledamot omval just med hänvisning till de långvariga interna motsättningarna.
– Jag tänker mig att vi ska ha en öppen diskussion om var vi är och vart vi vill gå hän och hur vi kan jämka ihop de olika förväntningar och önskemål som finns, säger Marie Wedin.
Motsättningarna har av somliga, däribland tidigare ordföranden Eva Nilsson Bågenholm, utmålats som en oenighet beträffande hur förbundet ska utvecklas och moderniseras – alltså i grunden en politisk oenighet. Marie Wedin vill dock inte beskriva splittringen primärt i politiska termer.
– Jag tror inte att de motstridiga intressena inom läkarkåren är så stora att de behöver orsaka en splittring i centralstyrelsen. Läkare är trots allt utifrån sett en väldigt homogen grupp, säger Marie Wedin, som menar att det i en styrelse med 14 ledamöter från olika delar av kåren är normalt med åsiktsskillnader.
– Här finns folk som representerar primärvården, privatläkarna, yngreläkarna, sjukhusläkarna och så vidare, och som alla ser som sitt uppdrag att få upp sina frågor på Läkarförbundets agenda. Så ska det vara, det viktiga är att det finns ett arbetsklimat där man respekterar att andras frågor är väl så viktiga och försöker se till helheten.
Vad anser du ligger bakom motsättningarna?
– Bristande öppenhet och tillit, en rädsla för att bli förfördelad som kan leda till en självförstärkande negativ spiral. Det tror jag kan vara orsaken.
Vad har du för förutsättningar att vara en samlande kraft när du tillsammans med Eva Nilsson Bågenholm varit en symbol för splittringen?
– Jag tror att jag kan använda min erfarenhet av ledarskap i förtroendevalda sammanhang sedan många år. Jag tror på att ha ett väldigt öppet diskussionsklimat där alla känner att man kan föra fram argument och motargument som inte är fullständigt genomtänkta och att det accepteras. Om man sitter och passar för mycket på sig själv och på varandra låser det den kreativa processen och det är väldigt dåligt för en sådan här idéorganisation.
Faktum kvarstår att en betydande minoritet av de fackligt aktiva hellre hade sett en annan ordförande. Marginalen till Heidi Stensmyren, som nominerats av flera yrkesföreningar, var bara nio röster. Bakom tycks ligga en oro för att Marie Wedin – som parallellt med uppdraget som vice ordförande för Läkarförbundet även varit ordförande för Sjukhusläkarföreningen – i första hand kommer att företräda sjukhusläkarnas perspektiv. Flera gånger inför ordförandevalet betonade Marie Wedin att hon som ordförande för Läkarförbundet avser att verka för alla läkare.
Kan du nämna någon fråga där du nu, som ordförande för Läkarförbundet, intar en annan ståndpunkt jämfört med när du var sjukhusläkarnas ordförande?
– Nej, jag ser inte direkt någon sådan fråga. Sjukhusläkarna har frågor som de and­ra inte har, och samma sak gäller för exempelvis distriktsläkarna. Men att vi har frågor som går på tvärs mot varandra, det har jag svårt att tänka mig.
Att så många som nio av tio läkare är anslutna till förbundet och att den kår man representerar är så pass enhetlig är för Marie Wedin Läkarförbundets styrka, i kombination med det faktum att läkare fortfarande åtnjuter ett högt förtroende i samhället.
– Svagheten är att vi läkare upplevs som ett särintresse och inte som att vi talar för samhället. En stor del av vår trovärdighet ligger i att vi även driver professionsfrågor: att vi är tydliga med våra åsikter om hur vårdgarantin ska fungera, om att det fattas vårdplatser, om att kvaliteten på vården är dålig på vissa ställen och att patientsäkerheten är hotad.
Marie Wedin menar att det är viktigt att Läkarförbundets ordförande är synlig i den offentliga debatten, både för att få ut förbundets politik och för att medlemmarna ska se att Läkarförbundet är aktivt och tar plats, så att de upplever medlemskapet som meningsfullt. Samtidigt medger hon att det kan bli en utmaning att bli en offentlig person:
– De senaste veckorna har jag börjat förstå vad det innebär. Folk anser sig ha rätt att tycka till om hur man ser ut och vad man säger och gör i olika sammanhang. Att stå i fokus på det sättet är inget som ingår naturligt i läkarrollen, där man är van att backa tillbaka och lyfta fram patienten.
Hon anser dock inte att det hela tiden måste vara hon som företräder Läkarförbundet utåt.
– Jag tror att det är viktigt när Läkarförbundet uttalar sig att det är kompetens bakom orden, och det blir svårt för mig att erbjuda den kompetensen inom alla grenar av förbundets verksamhet. Då är det mycket bättre att den som är bra på etiska frågor uttalar sig om etik och de som är bra på förhandlingsfrågorna uttalar sig om dem. Det blir mer trovärdigt.
Att döma av de frågor hon fått av journalister under den förs­ta veckan som ordförande tror Marie Wedin att en fråga som kan komma upp på dagordningen framöver är läkarnas arbetsvillkor.
– Jag har redan fått flera samtal angående läkarnas nattarbete och jourkompberg. Det är en känslig fråga som alltid är levande för Läkarförbundet. Det finns många konsultföretag som säger att »får vi hand om läkarnas arbetstider kan vi spara pengar åt sjukvården«. Andra talar om det bekymmersamma med operationssalar som står tomma på fredagseftermiddagar. Redan i förra avtalsrörelsen trodde vi att frågan skulle komma upp. Det gjorde den inte men den kanske kommer med i nästa.
Något som lär ta mycket av den nyvalda ordförandens tid i anspråk under 2011 är den stora organisationsutredning som förbundet genomför och som nu går in på sitt andra år. Där blir den första uppgiften att tillsätta och ange direktiv för en parlamentarisk utredning som ska föreslå anpassningar i struktur och representation för att förbundet bättre ska motsvara den nya arbetsgivarkartan. Tanken är att centralstyrelsen ska lämna förslag till fullmäktige 2011.
Att det finns behov av förändring är klart, anser Marie Wedin.
– Vi måste se till att de kolleger som arbetar i stora vårdbolag som Carema och Capio blir representerade på ett bra sätt. Vi har också cheferna, som inte känner att de representeras av de lokala läkarföreningarna som de också har som motparter. Där måste man fundera på hur man lokalt eller centralt kan lösa det för att de ska känna sig omhändertagna.
För de stora bolagen kan koncerngemensamma fackklubbar, liknande den som bildats vid Carema, vara en väg att gå, menar Marie Wedin.
– För »löshästarna« i systemet kan man tänka sig en ombudsmannaorganisation. Det blir ju problem att använda den fackliga tiden som den offentliga arbetsgivaren betalar för till att gå ut och representera privatanställda som man konkurrerar med.
Som ordförande tänker Marie Wedin fortsätta arbeta på ortopedikliniken vid Helsingborgs lasarett en dag i veckan med inriktning mot handkir­urgi. Genom att begränsa sig till få diagnoser finns det rimliga möjligheter att hålla sig à jour med utvecklingen, menar hon.
Hur kom det sig att du valde ortopedi som specialitet?
– Jag spelade fotboll när jag var ung och var intresserad av idrottsmedicin – trodde jag – tills jag gjorde AT på ortopedikliniken här och trivdes så bra att jag sökte vikariat när jag var klar med utbildningen. Det fick jag, och sedan blev jag kvar.
Ortopedi var, och är delvis fortfarande, en mycket manligt dominerad specialitet. Just känslan av att betraktas som avvikare från normen var det som indirekt ledde till hennes fackliga engagemang.
– Om det ena könet dominerar numerärt uppstår lätt en kultur där det andra könet uppfattas som ett undantag vars behov man inte behöver förhålla sig till. Det är inte alltid lätt och det var ett skäl till att jag för runt 20 år sedan engagerade mig i Kvinnliga ortopeders förening.
Där föddes hennes intresse för att försöka påverka, vilket senare ledde till att hon även blev mer fackligt aktiv och så småningom valdes in i styrelsen för den lokala sjukhusläkarföreningen.
– Jag insåg att de svårigheter jag mött inte berodde på mig eller på en slump utan att det låg i systemet. Och om brister beror på systemet, då måste man försöka ändra på det.

Marie Wedin


Ålder: 55 år.
Bor: Helsingborg.
Familj: Man, två döttrar
Aktuell som: Nyvald ordförande för Sveriges läkarförbund.
Bakgrund: Överläkare i ortopedi vid Helsingborgs lasarett. En lång rad fackliga uppdrag inom Läkarförbundet, senast vice ordförande samt ordförande för Sjukhusläkarföreningen.
Senaste lästa bok: »Jag håller på och läser Henrik Berggrens biografi om Olof Palme, den räcker över jul.«
Gör på fritiden: Spelar tennis och golf och sköter om den stora trädgården. Åker skidor på vintern om det går.
Något vi inte visste: Är bra på att skriva texter till spexvisor och julrim.
Viktigaste läkarfrågan: En av de absolut viktigaste är utbildning och fortbildning, där läggs grunden till yrket.
Viktigaste hälsofrågan: Att människor har inflytande över sina egna liv. Det är den hälsoparameter som väger tyngst.

Marie Wedin har arbetat 30 år på Helsingborgs lasarett. Hon tänker arbeta kvar en dag i veckan på ortopedikliniken, precis som hon gjorde parallellt med upp­dragen som vice ordförande i Läkarförbundet och ordförande i Sjukhusläkarföreningen. Foto: Emil Langvad