En grå novemberonsdag vid Södersjukhuset i Stockholm väntar personal i Birkenstock och Foppatofflor. Lunchmackor och lingondricka är uppdukat utanför aulan på plan sex. Njurspecialisten Astrid Seeberger, överläkare på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, docent och universitetslektor, ska tala om sin bok »Den skamlösa nyfikenheten«, som kom ut på Svante Weyler bokförlag i höstas.
Det är dags för »Pedagogiskt forum«, en fortbildningsserie för sjukvårdspersonal som Astrid Seeberger är med och driver. Den här gången står hon själv i blickpunkten. Hennes budskap till kåren är att höja statusen för patientsamtalen. Utrymmet för patientsamtal har minskat och kvaliteten i patientkontakten blir inte densamma om läkaren sitter bakom en dator och fyller i formulär.
– För att komma fram till rätt diagnos behöver vi ta oss tid och fokuserat tala med vår patient. 10–15 procent av patienterna får diagnos för sent eller aldrig. Det beror inte på att vi saknar rätt kunskaper utan på andra faktorer, säger Astrid Seeberger, som själv arbetar inom en specialitet där dödligheten bland patienterna är mycket hög. Hon är överläkare vid njurmedicinska kliniken, Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.
Dialys och livsstilsåtgärder ställer höga krav på patienten; krav som hon eller han inte alltid mäktar med.
– Även när vi ställer rätt diagnos och ger rätt behandling så måste vi ha patienterna med oss. Man kan ställa lysande diagnoser, men om patienten inte följer våra ordinationer så räcker inte dessa långt. Upp till hälften av mjukdeltransplanterade patienter missköter sina immunhämmande mediciner, understryker Astrid Seeberger under föreläsningen.
Hon låter begreppen »adherence« och »compliance« dallra i aulaluften.
Varför är följsamheten till läkares ordination så låg trots att patienten kan riskera livet?
– Ingen kommer undan sorger i livet, men vi kan handskas olika med det hemska. En stark känsla av sammanhang och tillit till livet hjälper, fortsätter Astrid Seeberger, som ser patientsamtalet som den möjlighet som ges att nå de patienter som känner sig utsatta, passiva och uppgivna.
Astrid Seeberger pekar på fördelen med att patienten träffar sin läkare på riktigt, »in real life«.
– Om man möter människor ansikte mot ansikte sprakar mer spegelneuron än om man ser ett ansikte på en tv-skärm. Det är spegelneuronen som gör oss till varma människor som kan känna empati.
Efter applåder, blomruska och signerade böcker på Södersjukhuset hoppar hon in i en taxi för ett möte i Stockholms medicinska råd, SMR. Forumet är en »medicinskt rådgivande funktion« till »övergripande politiska beslutsnivåer i SLL:s koncernledning och Hälso- och sjukvårdnämndens förvaltning«, heter det på Stockholms läns landstings hemsida. Taxichauffören har svårt att tolka sin gps och vill svänga åt fel håll.
– Jag skriver om morgnar och kvällar och tittar sällan på tv, hinner hon bland annat berätta innan hon hoppar ur taxin.
– Det är tufft i dag med ständiga omorganisationer. Det administrativa tar alldeles för mycket tid, konstaterar Astrid Seeberger när Läkartidningen träffar henne några veckor senare, en bit in på det nya året.
Yrket har blivit annorlunda:
– Läkare sitter förskansade bakom sina datorer och träffar inte patienter på samma sätt som tidigare, säger Astrid Seeberger som tidigt i sin bok refererar till resultat från en enkät från Läkarförbundets arbetslivsgrupp år 2000, som bland annat visade att hälften av läkarna ofta eller mycket ofta kände sig psykiskt trötta efter jobbet.
»Man kan vara läkare eller vårdproducent. Man kan ta hand om en patient eller effektuera en vårdkonsument«, skriver Seeberger och refererar till uppgifter om att svenska sjukhusläkare ligger i världsbotten när det gäller att ägna tid till direkt patientarbete, enligt årsrapporten från Sveriges Kommuner och landsting 2009.
– Politiker gör saker – säkert i all välmening. Men det blir tokigt eftersom man inte gör några konsekvensanalyser med hjälp av experter i vården. Vi läkare får alltid höra att vi talar i egen sak men läkare håller på att gå sönder i slitningen mellan det kliniska arbetet och ständiga besparingar, en ständig platsbrist och de administrativa pålagorna. Vissa läkare hanterar utvecklingen genom att bli cyniska och ser till att se om sitt eget hus. Det är inte bra. Det handlar om en gradvis process.
– Vilken sjukvård vill vi ha? Risken är att arbetsgivaren förstör något egentligen mycket skört utöver att vi förlorar i kompetens när personal byter arbete.
Astrid Seeberger talar om »stallvärme«. En sund kollegialitet där det samtidigt är högt i tak. En sådan som hon själv möttes av när hon en gång kom till Huddinge sjukhus och valde att specialisera sig inom njurmedicin. Hon är rädd att denna jordmån inte längre finns för de yngre generationerna.
Själv arbetar Astrid Seeberger i dag kliniskt 20 procent. Men har även under mer belastade arbetsperioder tagit sin tillflykt till konst och litteratur:
– Jag har aldrig känt mig utbränd. Konst och litteratur skyddar mig. När jag växte upp fanns det ingen tv. På kvällen läste man högt för varandra. Jag lärde mig både att lyssna och läsa högt. Mina föräldrar var fattiga, men böcker köpte de.
Astrid Seebergers uppmärksammade »Den skamlösa nyfikenheten« är svår att genrebestämma. En recensent kallar den »en tankebok«, en skön »hybrid mellan upplevd verklighet, idealitet och önskedröm«.
– Det var modigt av Svante Weyler att ge ut den, kommenterar Astrid Seeberger.
– Det är en risk för förläggare att ge ut böcker som inte går att placera i en speciell kategori. Men den visar sig ha gått väldigt bra. Första upplagan tog slut, den andra är på väg att ta slut och det kommer en tredje, fortsätter hon.
Vad betyder »den skamlösa nyfikenheten«?
– Den skamlösa nyfikenheten är en särskild sorts nyfikenhet, bortom värderingarna om vad som är skamligt och icke-skamligt, gott och ont. Man lyssnar, man fördömer inte.
Inför döden är alla lika, sägs det. Men Astrid Seeberger håller inte med. Hennes erfarenhet är att även in i det sista märks en skillnad.
– Jag har suttit vid många dödsbäddar. Men jag förstår allt mindre vad som sker när en människa dör. Kanske klarar sig patienter med ett kulturarv bättre. Människor kan finna en väldig tröst i kulturen.
– Det är viktigt att inte åtskilja konst och vetenskap. Den naturvetenskapliga kunskapen har muskel. Det är grundläggande för en läkare att känna naturvetenskapen väldigt bra. Men när jag tänker på att jag ska dö hjälper inte naturveteskapen ett dugg, fortsätter Astrid Seeberger, som i konst och litteratur ser en möjlighet att hjälpa patienter att skapa »nya livsrum« medan läkaren också får hjälp att bevara sin empati.
Att hon blev läkare förklarar hon med att hon vill komma människor nära och göra gott. Och att hon behövde en inkomst.
Född 1949, fyra år efter krigsslutet, kom hon till Sverige 1975 för att som frilansjournalist skriva om det svenska folkhemmet för sydtyska tidningar.
– Jag väntade barn och behövde pengar, så jag sökte mig till läkarutbildningen, Karolinska institutet.
Men hon skriver fortfarande varje dag, mest för sin egen skull.
– Jag blir verkligare själv när jag skriver.
»Det gäller att ha ’förtjusningsfeber’ – att ha patienten i fokus, trots en krass sjukvårdsorganisation«, säger Astrid Seeberger. Foto: Cecilia Larsson
