Sopplockaren vadar genom plastberget av skräp. Plockar med en pinne, bedömer om något är säljbart. Till följe har han några herrelösa hundar och några heliga kor som är på bete bland resterna. Soporna ligger utspridda intill tågperrongen vid Naraina Vihar, som ligger i utkanten av Inderpuri, ett slumområde mitt i New Delhi. I avlopp bara någon kilometer härifrån hittade forskarna NDM-1. I gränden alldeles intill perrongen har allmänläkaren Umesh Kumar sin klinik, som LT besöker i december. Han berättar om en tuff vardag för många av de boende.
– Även om många i alla fall har tak över huvudet är det svårt att klara sig. Det är många fattiga. Varje dag får de försöka hitta dagsjobb för att försörja sig, säger Umesh Kumar.
Morgonsolen ger ett skimmer över de enkla våningshusen, som påminner om lådor utslängda ovanpå varandra. Tvätt hängs ut, händer värms över eldar och gatuförsäljarna plockar fram sina varor i rännstenen. Levnadsförhållanden är enkla i Inderpuri, som klassas som ett låg- och medelinkomstområde, där de flesta visserligen har en bostad, men ofta bor upp emot åtta–tio personer på liten yta.
– Detta gör att smittspridningen går fort. Om en familjemedlem drabbas har snart de andra också sjukdomen, säger Umesh Kumar.
– Resistenta urinvägsinfektioner som återkommer är vanliga, men även lungsjukdomar. Trots att jag ger antibiotika hjälper det inte mot dem. Allra värst var det förra sommaren som var lång och het. Då hade vi också utbrott av denguefeber, säger Umesh Kumar.
Om det är NDM-1 som brer ut sig i kvarteren kan han inte svara på, han känner inte till fenomenet med den resistenta genen. Han brukar skicka sina prov till laboratoriet för att få en säker diagnos innan han skriver ut eventuella antibiotika. Umesh Kumar måste avbryta intervjun då kön av väntande vuxna och barn är lång. I den fem kvadratmeter stora kliniken sitter sex personer och väntar, utanför dröjer några till.
En annan lokal läkare i Inderpuri är allmänläkaren Vijay Sharma, som bara har »ett hål i väggen« för sin klinik. Propert klädd i skjorta och vattenkammat hår tar han emot patienter på löpande band; konsultationerna går fort.
– Resistenta infektioner finns överallt här, det är ett enormt problem. Feber, diarré, urinvägsinfektioner och lungsjukdomar som tbc, säger han.
Han böjer sig ner mot byrålådan och plockar fram flera patientjournaler med personer som har urinvägsinfektioner eller lunginflammationer.
– Se här på listan över antibiotika som den här kvinnan fått, säger han och pekar på namnen amoxicillin, augmentin, tobramycin, gentamicin, ceftriaxon, netilmicin.
– Ändå är hon sjuk.
Likt den andra doktorn är han ovetande om huruvida det är NDM-1 som härjar i området.
– Jag vet inte, jag kan inte testa mot det, säger han.
Till skillnad från många andra läkare, understryker han, skriver han inte ut antibiotika i onödan. Han skickar »oklara fall« till laboratoriet i kvarteret intill och behandlar sedan efter rekommendationerna.
– Bara mot bakteriella infektioner hjälper antibiotika. Vid vanliga förkylningar och värk ska vi inte skriva ut detta, säger han med eftertryck och börjar sedan berätta om hur apotek och kvacksalvare till läkare förskriver penicillin mot allt från insektsbett till huvudvärk och hosta.
Ännu ett problem, enligt Vijay Sharma, är att läkare skriver ut fel antibiotika och i fel dos. Dessutom kan vem som helst gå och köpa preparaten i närmaste apotek, ofta i små doser om sex–åtta tabletter.
– Det finns starka kopplingar mellan läkemedelsindustrin och apoteken. Jag har också hört att farmaceuter blir belönade av företagen om de säljer mer av vissa preparat, säger Vijay Sharma.
Han tycker att myndigheter och sjukvård ska implementera de rekommendationer och riktlinjer som redan finns angående antibiotikaförskrivning, ta tag i problemet med outbildade läkare och apoteksförsäljning och se över sanitära förhållanden.
Dricksvattnet blir då och då kontaminerat i området. Tjuvkopplingar görs på de enkla vattenledningarna, som utanför bostadsområdet löper ovan jord och därför är lättåtkomliga för de som vill göra en egen anslutning till sina hem. Vijay Sharma suckar över hälsoproblemen i området.
– Människor gör tjuvkopplingar och, naturligtvis, inte helt täta kopplingar. Vattnet är också väldigt, väldigt smutsigt här. Människor tar inte heller hand om sin personliga hygien, säger Vijay Sharma.
På den leriga gatan utanför hans klinik ligger rören synliga i marknivå medan motorcyklar och rikshor passerar över dem, något som ibland får rören att spricka och gå av.
Att antibiotikaresistens är ett problem som kräver komplexa lösningar är Alice Easton väl medveten om. Hon är projektkoordinator och arbetar för den internationella organisationen CDDEP, Centre for Disease Dynamics, Economics & Policy. I Indien samarbetar hon med sjukvården genom GARP, Global Antibiotic Resistance Partnership.
I Indien finns problem med både över- och underanvändning av antibiotika, menar hon.
– Många delar av Indien har fortfarande inte tillgång till antibiotika som kan vara livräddande, säger Alice Easton.
Problemet är störst i områden med fattiga som inte har råd eller närhet till medicinska kliniker. En lösning som diskuterats är att sänka läkemedelspriserna ytterligare för att fler ska få tillgång till antibiotika. I just Inderpuri är inte tillgång till läkare eller apotek det främsta dilemmat. Alice Easton ser sig omkring i kvarteren där kliniker finns i varje gathörn.
Hon påpekar hur viktigt det är att skapa nya system och strukturer för sjukvården, för att dels övervaka förskrivningen på sjukhus- och regionnivå samt nationell nivå, dels sprida diagnostisk teknik för att mäta resistens.
Mörkret sänker sig över Inderpuri. Vid den stora stenporten vid »entrén« till bostadsområdet flödar nu de boende hemåt igen. Rikshor, bilar, kor och gående skyndar förbi. Allt fler grönsaksförsäljare slår sig ner på sin filt för att fånga dagens sista kunder. En söt lukt av bränd plast från någon av eldarna blandas med den fräna lukten från områdets sopstation som ligger på ena sidan gatan. På den andra sidan rinner en bred brun soppa av öppet avlopp. Några grisar letar rester i sörjan.
Inskriptionerna i stenporten, »The gate of Doctor Bhimrau«, förklarar att området en gång i tiden hade en beskyddare som gav pengar till bostäder och utbildning för fattiga. I dag vakar ingen skyddsängel här.
