Björklund vill öka trycket på landstingen

I debattartikeln hänvisar Jan Björklund till Olle Stendahls utredning från 2009, som visar att landstingen har blivit snålare med att avsätta tid och resurser till klinisk forskning. Dessutom är vården mindre öppen för att medverka i kliniska prövningar; här pekar siffror från Läkemedelsverket enligt honom på en rent »alarmerande nedgång«.
Nu vill utbildningsministern uppenbarligen öka trycket på landstingen. Utspelet kommer i samband med att överläggningar inletts mellan departementet och Sveriges Kommuner och landsting om hur ett nytt ALF-avtal ska se ut, efter att regeringen 2010 sa upp det nu gällande.
För att förmå landstingen att uppvärdera forskningen och utveckla samarbetet med universiteten och läkemedelsföretagen krävs enligt utbildningsministern »kraftfulla förändringar«. Han presenterar själv tre förslag:
• Låt fördelningen av ALF-medlen bygga på skarpa kriterier avseende omfattning och nivå på klinisk forskning.
• Även landstingens medverkan i läkemedelsprövningar ska kunna påverka ALF-medlens storlek för respektive landsting.
• Kvalitetssäkra begreppet »universitetssjukvård« och låt det bara få bäras av landsting som uppfyller skarpa krav på klinisk forskning inom sjukvården.
Hans Hjelmqvist, ordförande i Läkarförbundets utbildnings- och forskningsdelegation, tycker att det verkar som om utbildningsministern har tagit till sig av bland andra Läkarförbundets synpunkter.
– Det är helt i linje med det vi har drivit.
När det gäller frågan om hur ALF-medlen bör fördelas är förbundets linje att fördelningen till enskilda projekt bör ske regionalt, eftersom det ökar landstingens engagemang i forskningen. Huruvida pottens totala storlek ska kunna variera beroende på hur väl landstinget presterar är däremot inget man tagit ställning till, och Hans Hjelmqvist vill därför inte uttala sig om utspelet från Jan Björklund.
– Det är svårt att uttala sig innan man ser vad de egentligen vill göra. Men det som är viktigt är att oavsett om landstingen får mindre eller mer ska alla pengar gå till klinisk forskning och inte försvinna till exempelvis vård. I dag vet vi inte det eftersom det inte finns någon uppföljning.