Jätteproppen Orvar passerar pensionsstrecket. Om fyra år har hela 40-talistgenerationen nått allmän pensionsålder. Räkna med att denna generation läkare fortsätter att låta sig synas och höras, både som patienter och som yrkesutövande läkare.
Det är också en generation som är van vid att organisera sig. Gunnar Sandberg, 70, avsätter tid för att träffa Läkartidningen innan han ska hem för att passa Svante, fem år, ett av de lika många barnbarnen. I maj valdes han till ordförande för SÄL.
SÄL är en intresseförening inom Sveriges läkarförbund.
Vid årsmötet 7 maj i Halmstad i år bytte föreningen namn från Samfundet äldre läkare till Föreningen Sveriges äldre läkare. Man passade samtidigt på att konstituera sig på nytt.
– Vi behövde förtydliga oss som ideell förening, och se över stadgarna.
Föreningen uppges ha cirka 2 500 medlemmar, viket utgör cirka en tredjedel av de äldre läkarna som är medlemmar i Läkarförbundet. Totalt uppskattas i Sverige finnas 9 000–10 000 läkare 65 år eller äldre, enligt Gunnar Sandberg.
I botten är Gunnar Sandberg invärtesmedicinare och endokrinolog. Nu arbetar han deltid, 50–70 procent, i en ny karriär som stressläkare vid Institutet för stressmedicin i Göteborg, som sorterar under Västra Götalandsregionen.
Universitetsbyggnaden ligger vackert i den botaniska trädgården. Här utreder han utbrända patienter; bland dem finns läkare – ofta kvinnor – som försöker pussla ihop klinik, forskning och familj.
Tre år till siktar Gunnar Sandberg på att fortsätta i yrkeslivet. Men hur pass representativ är han?
Hur många vill gå till jobbet efter 65 – eller 67?
– Intresset är stort bland läkare att fortsätta sin medicinska verksamhet, att forska eller att arbeta kliniskt. Men många tar pension vid 65 eller 67, som jag själv har gjort, för att sedan arbeta som timanställd, svarar Gunnar Sandberg.
Några stafettar, men vanligare är att man arbetar som timanställd. Det viktiga är att kunna styra över sin egen tid.
– Att äldre läkare fortsätter i förvärvslivet, det tror jag att vi kommer att få se i en tilltagande utsträckning när 40-talisterna går i pension. Men vi saknar statistik på hur det faktiskt ser ut. Det är något vi skulle behöva hjälp med från Läkarförbundet att undersöka.
Tidigare har det förutspåtts en motsatt utveckling. Gunnar Sandberg refererar till en äldre undersökning som Läkarförbundet gjorde »tio, femton år tillbaka«, då han själv satt som ordförande i Sjukhusläkarföreningen.
– Vi antog då att med den mer pressade arbetsmiljö som uppstått, så skulle läkare till och med vilja sluta i förtid. Men vi har egentligen inga bra siffror som visar att så har skett, säger han.
– Läkare har en benägenhet att hålla fast vid sitt arbete – som tur är, för i dagens läge behövs vi inom olika specialiteter. Men med det följer en viktig facklig fråga som vi också driver, möjligheten till fortbildning. Fortbildning behövs även om vi inte befinner oss i en verksamhet med en verksamhetschef som står för kostnaderna.
Gunnar Sandberg vill tydliggöra det behovet.
– Vi kommer i SÄL att ha ett symposium i Skövde till hösten som ska heta »Läkarrollen efter 65«. Ipuls har visat ett intresse för äldre läkares behov av fortbildning, liksom specialitetsföreningarna, bland vilka flera har bildat äldregrupperingar som driver deras frågor, till exempel Svensk reumatologisk förening och Svensk kirurgisk förening, berättar Gunnar Sandberg.
Fortbildning är viktig för patientsäkerhet, men hur upptäcka äldre läkare som är direkt olämpliga? Läkarförbundet och lokalföreningarna bör ta ett större ansvar för att uppmärksamma olämpliga yrkesutövande kollegor, anser Gunnar Sandberg.
Kravet på ett fackligt mer aktivt SÄL uppges vara ett skäl till att föreningen bytte ordförande vid årsmötet i början av maj i Halmstad. Riksdagspolitikern Barbro Westerholm (FP) avgick som ordförande och valde också att lämna styrelsen:
– Det blev så mycket fackliga frågor i SÄL att jag inte skulle hinna sköta mitt riksdagsuppdrag, förklarar Barbro Westerholm, född 1933, per telefon sitt avhopp från SÄL.
Barbro Westerholm har som politiker drivit en linje med ett tydligt patient- och äldreperspektiv. Bland annat har hon luftat synpunkter på fördelningen mellan specialiteterna. Utbildningen bör i högre grad styra mot allmänläkare, såsom är fallet med den nystartade läkarutbildningen i Örebro.
– Ja, det är väl den enda frågan som jag och Barbro har haft olika åsikter om. Vi har haft ett jättebra samarbete, kommenterar Gunnar Sandberg kursändringen i SÄL, som han rekryterades till 2006 som vice ordförande.
Gunnar Sandberg värnar om att medicinstudenter ska kunna välja specialisering och arbetsuppgifter utifrån intresse. Viktiga fackliga frågor för äldreläkarna är rätten till fortbildning och rätten till fritidsförskrivningskoder.
– Förskrivningsrätten är otroligt viktig för oss, och är en fråga som vi har gemensamt med alla legitimerade läkare. Fritidsförskrivningen är en resurs. Den bidrar till att minska belastningen på vården, säger han.
Det är ett problem att landsting delegerat ekonomin ner till verksamhetsnivå. Många verksamhetschefer vill inte att läkares fritidsförskrivning belastar deras budget, är Gunnar Sandbergs erfarenhet – än mindre stå för recept för läkare som har slutat.
Ofta finns också tekniska hinder, som att receptförskrivningen ligger i elektroniska journalsystem.
– Jag är bra rustad för uppdraget i SÄL. Jag har varit ordförande i Sjukhusläkarföreningen och har suttit i centralstyrelsen under flera år, även om det ligger några år bakåt i tiden, sammanfattar han lite senare.
Nu siktar SÄL på att få en eller två platser i fullmäktige, motsvarande vad de yngre läkarna, MSF, har. Efter en motion till fullmäktige 2010 ligger frågan i Läkarförbundets stora pågående organisationsutredning. Gunnar Sandberg har inget emot en plats som adjungerad i Läkarförbundets styrelse.
Läkarförbundet och lokalföreningarna bör ta ett utökat ansvar för att uppmärksamma olämpliga yrkesutövande kollegor, anser Gunnar Sandberg. Foto: Lena Garnold
