Utan arbetskraft utbildad utomlands skulle den svenska vården om inte stanna, så halta. Drygt hälften av de läkarlegitimationer som Socialstyrelsen årligen utfärdar gäller läkare utbildade i utlandet. Många av dessa är EU-läkare. Många är också svenskar som läst till läkare utomlands, och som efter examen gör AT eller AT-liknande tjänst i Sverige.
Heba Shemais, verksamhetschef för anestesi vid Södertälje sjukhus, är från Egypten, och ingår därmed i gruppen läkare »från tredje land«, det vill säga utanför EU/EES-området. Tills nyligen arbetade hon som narkosläkare på Capio S:t Görans sjukhus, där hon varit i 15 år. Nu chefar hon vid ett av landets mer mångkulturella sjukhus.
Det är mycket att göra på narkosavdelningen när Läkartidningen besöker avdelningen en tisdagförmiddag. Läkare ansluter och troppar av från intervjun. Vid ett tillfälle är fem narkosläkare och en allmänspecialist på plats för att diskutera utländska läkares väg in i svenskt arbetsliv – och deras inställning till facket.
Fotografen tar en gruppbild på temat »alla med i facket – räck upp en hand«. Men bilden av mobilisering blir sådär. Fyra av sju är med. Flera har dåliga erfarenheter av facket från sina hemländer: Lettland, som ligger cirka 50 mil bort, Irak/Syrien/Egypten som ligger 310–370 mil från Södertälje.
För »tredjelandsläkarna« finns i dag två vägar till en läkartjänst efter att ha fått ett svenskt uppehållstillstånd: att få sin utbildning validerad av Socialstyrelsen för att därpå göra språkprov och provtjänstgöring, alternativt att gå en kompletterande utbildning vid fakulteter i Göteborg,
Karolinska institutet eller Linköping med påföljande AT-tjänstgöring.
För de yngre läkarna har det löst sig med den nya utbildningen, som följs av AT. Har man väl kommit in den vägen står dörren till Sjukvårdssverige öppen, är de samlade Södertäljeläkarnas erfarenhet. Däremot har specialister från tredje land hamnat i kläm.
Det är specialisterna som står och stampar. Det är svårt att få sin specialistutbildning godkänd, säger Heba Shemais, och får medhåll av medarbetarna runt det kombinerade sammanträdes- och fikabordet på avdelningen.
Platserna för provtjänstgöring är för få:
– Utan finansiering är det ingen i Sverige som tar emot de här läkarna. Det tar tre till fem månader innan man som specialist kommer in i arbetet, innan dess är man inte riktigt producerande, säger Malak Hanna, anestesiolog som arbetat i Sverige sedan 1991. Utöver sitt vanliga arbete på Södertälje sjukhus är han engagerad som handledare vid provtjänstgöring, en verksamhet som riskerar att gå på sparlåga i brist på finansiering.
– Är det något jag önskar att Läkarförbundet intensivt skulle jobba med är det ett gemensamt mentorsprogram för specialister, säger Heba Shemais.
Regeringen införde i december i fjol en ny immigrationspolicy. Denna innebär att även de som kommer till Sverige med flyktingstatus snabbt ska lära sig svenska och börja förvärvsarbeta. Akademikerkraft går i dag till spillo, visar bland andra en färsk rapport från Riksrevisionsverket om etableringen av akademiker utbildade utanför EU/EES (se artikel nästa uppslag). Riksrevisionen har bland annat kryddat rapporten med ekonomiska beräkningar av vad varje läkare som inte är i tjänst kostar samhälle och individ. Så uppskattas till exempel en dag kortare arbetslöshet ge en samhällsekonomisk vinst om 548 000 kronor.
Till de ekonomiska aspekterna ska läggas individers och familjers frustration över att inte komma in i det svenska samhället.
Södertäljeläkarnas vägar in i den svenska sjukvården varierar. De som rekryterats från Baltikum och Polen, som Jelena Paegle och Bozena Romaniuk-Waszkun, har som arbetskraftsinvandrare andra erfarenheter av inträdet i svenskt arbetsliv än till exempel Emad Ahmed, 38, och Anees Al-Zubaidi, 32, som båda är från Irak.
Tredjelandsläkarnas behov kan dock kokas ner till tre frågor: en snabbare process för specialistläkare att få ett svenskt specialistbevis, stöd vid anmälningsärenden samt en bättre löneutveckling.
Emad Ahmed kom till Sverige 2006 efter att ha blivit färdig specialist i Irak tre år tidigare. Emad Ahmed var en av de 110 läkare som vid övergången till nya ST hamnade i kläm mellan olika kvalifikationskrav. I augusti ifjol fick Emad Ahmed slutligen sitt specialistbevis. I dag är irakier en grupp som relativt snabbt får Socialstyrelsens godkännande för provtjänstgöring.
– Den irakiska läkarutbildningen påminner om den svenska och håller god kvalitet, berättade Riksrevisionens utredare Karolina Larfors för Läkartidningen i samband med att rapporten om förslösad akademikerkraft släpptes häromveckan.
Utöver att få examina från hemländer erkända, är språket den fråga som Södertäljeläkarna lyfter fram. Att lära sig svenska är nyckeln för att komma in i arbetslivet. Riksrevisionsverket ger svidande kritik av den språkutbildning som erbjuds akademiker (se artikel intill).
– En bra språkutbildning, en bra introduktion inklusive en utbildning om det svenska sjukvårdssystemet och organisation är tillsammans med handledning avgörande för om man ska lyckas ta sig igenom den första perioden som läkare i ett nytt land, säger Heba Shemais.
Bozena Romaniuk-Waszkun, hade tur när hon kom till Sverige från Polen 1982:
– Jag fick läsa svenska på universitetet i Uppsala tillsammans med annan sjukvårdspersonal.
De som kommit senare har fått sämre möjligheter, även när det varit fråga om ren arbetskraftsinvandring.
Jelena Paegle, från Lettland, kom till Sverige 2002. Hon insåg snabbt att SFI inte var till någon hjälp och valde att betala språklektioner ur egen ficka.
32-åriga Anees Al-Zubaidi, yngst i gruppen och den som är färskast i Sverige, berättar att han sattes i samma SFI-klass som analfabeter (se också artikel intill):
– Och i stället för att hjälpa mig in i det svenska systemet erbjöd de mig jobb som undersköterska på ett äldreboende: förklaringen var att »det är första stegen in till det svenska sjukvårdssystemet« – men jag tycker det bara är slöseri med tid.
Emad Ahmed säger att det för läkare från vissa områden kan vara en skymf att behöva arbeta med något mindre kvalificerat än det man är utbildad för.
– Att bedöma en specialistläkares kompetens är samtidigt inte lätt, säger Suzana Turkalj Pavlakovic från Kroatien när hon tar upp tråden lite senare.
Hon är aktiv i Sylf och ST-läkare i allmänmedicin. Hon pekar på särskilda behov vid handledning av utländska läkare:
– Förbundet bör jobba mer med att belysa de specifika problem som uppstår med att handleda en läkare med en utländsk examen. Det är stora krav på att handleda en ST-läkare i till exempel allmänmedicin, enligt målbeskrivningen. En provtjänstgörande läkare behöver ännu mera stöd – i början, upplyser Suzana Turkalj Pavlakovic mot bakgrund av egen erfarenhet.
– Jag är själv utbildad utomlands efter att ha bott i Sverige 20 år.
Fotografen tar en gruppbild på temat »alla med i facket – räck upp en hand«. Bara fyra av de sju tredjelandsläkarna är med. Flera har dåliga erfarenheter av facket från sina hemländer. Från vänster till höger: Emad Ahmed, 38, anestesiolog, arbetat som läkare i Sverige sedan 2006 (Irak), Suzana Turkalj Pavlakovic, 37, allmänspecialist, aktiv i Sylf och har arbetat som läkare sedan 2001 (Kroatien), Jelena Paegle 45, anestesiolog, arbetat som läkare i Sverige sedan 2002 (Lettland), Bozena Romaniuk-Waszkun, 60, anestesiolog, arbetat i Sverige sedan 1983 (Polen), Anees Al- Zubaidi, 32, anestesiolog, arbetat som läkare i Sverige sedan 2009 (Irak), Heba Shemais, 54, anestesiolog, arbetat i Sverige sedan 1985 (Egypten) och Malak Hanna, 51, anestesiolog, arbetat i Sverige sedan 1991 (Syrien). Foto: Robert Blombäck.
