De flesta länder i Europa har regler för vem som har rätt att fatta beslut om vården för vuxna patienter som inte själva kan uttrycka en klar vilja, till exempel medvetslösa patienter, demenssjuka, strokepatienter eller patienter med allvarlig psykisk ohälsa.
Sverige har dock, trots att frågan stötts och blötts i decennier, inte kommit till en lösning i den så kallade ställföreträdarfrågan. Eftersom besluten likväl måste fattas betyder det att det dagligdags fattas ett otal beslut inom vården som saknar rättslig grund.
Nu begär företrädare för myndigheter och organisationer inom vårdområdet i en gemensam skrivelse överläggningar med Justitiedepartementet, Socialdepartementet och Utbildningsdepartementet för att frågan ska få en snar lösning. Den nuvarande situationen, framhåller man, innebär en otrygghet för såväl patienter, anhöriga som vårdpersonal. Att den legala statusen för så kallade vårddirektiv, där patienter uttrycker önskemål om den egna framtida vården, är oklar bidrar till otryggheten.
Skrivelsen är undertecknad av generaldirektörerna för Socialstyrelsen och Läkemedelsverket, ordförandena för Läkaresällskapet, Centrala etikprövningsnämnden, Handikappförbunden, Statens medicinsk-etiska råd, Sveriges Kommuner och landsting samt företrädare för Svenskt Demenscentrum och Nationellt kompetenscentrum Anhöriga.
Avsaknaden av regler för vem som kan fatta beslut i patientens ställe påverkar även forskningen, vilket illustreras av ett aktuellt fall. Centrala etikprövningsnämnden sa nej till en studie om ökad överlevnad vid hjärt–lungräddning med hänvisning till att det krävs samråd med anhöriga vid forskning på medvetslösa personer, ett krav som i de akuta situationer som studien gäller är omöjligt att uppfylla, se CEPN: »Etiklagen omöjliggör viktig forskning«.
Eftersom det saknas reglering av ställföreträdarskap i vården har Sverige inte kunnat ratificera Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin.