Relationerna mellan landstingsanställda läkare och läkemedelsindustrin har reglerats i olika typer av avtal och överenskommelser mellan Läkemedelsindustriföreningen, LIF, och företrädare för landstingen ända sedan 1969. Reglernas livslängd har blivit allt kortare, och under de senaste sju åren har de reviderats tre gånger: 2005, 2007 och nu senast vid årsskiftet. Men trots att syftet med regleringen från början har varit att möjliggöra en etisk samverkan mellan läkare och läkemedelsföretag så har reglerna nu blivit så krångliga att följa att de försvårar all typ av samverkan. Det menar i alla fall Läkarförbundet.
– Det enda vi ser är att man ytterligare har komplicerat regelverket och gjort det hart när omöjligt att ha någon som helst samverkan mellan läkare och läkemedelsindustri, säger Mikael Rolfs, ordförande i Läkarförbundets råd för läkemedel, IT och medicinteknik, om den senaste revisionen som började gälla den 1 januari i år.
Han menar dock inte att problemet är att reglerna är för hårda.
– Nej, jag tycker att de är fyrkantigt formulerade. Man måste naturligtvis reglera bort sådant man inte vill ha, men sedan måste man ju också våga säga vad man vill ha. Det är ju väldigt lätt att förbjuda allt möjligt, och till slut har vi ju ingenting kvar, säger han.
Det stora problemet är egentligen att landstingen för länge sedan lät läkemedelsbolagen bekosta läkarnas vidareutbildning, bland annat i form av besök på vetenskapliga kongresser. För att inte läkarna ska påverkas av det företag som sponsrar en sådan kongressresa säger överenskommelsen mellan LIF och Sveriges Kommuner och landsting, SKL, att företagen får bekosta endast max 50 procent av kostnaden för resa, kost och logi. Resten ska landstingen betala – något som inte sker särskilt ofta, enligt Mikael Rolfs.
– Sjukvårdshuvudmännen har inte tagit något ansvar för fort- och vidareutbildningen, trots att det står att man ska göra det i avtalen. Vi ser, när vi gör enkäter, att andelen fort- och vidareutbildning för läkare går ner hela tiden, säger han.
För att markera sitt missnöje med utvecklingen har Läkarförbundet inte lagt upp den nya överenskommelsen på sin webbplats, där tidigare versioner har legat.
– Vi var ju inte ens inbjudna att delta i diskussionerna kring överenskommelsen, och då finns det inte någon anledning att ställa sig bakom den, säger Mikael Rolfs.
Han vill gärna att Läkarförbundet är med vid nästa revision av etikreglerna.
Redan i höst kommer SKL och LIF att inleda sådana diskussioner, och de är överens om att ta ett större grepp om reglerna denna gång.
– Vi ska försöka höja blicken och börja mer med ett vitt papper. Vi skulle också vilja ha fram en tydlig avsiktsförklaring – varför har vi en överenskommelse, vad är det vi ska uppnå? säger Anders Blanck, ny vd för LIF.
Han håller med Mikael Rolfs om att dagens regelverk är alltför detaljerat och svårtolkat. Det har lappats och lagats lite för många gånger, menar han.
– Vår ambition är att försöka ta steget därifrån till något mera ramverksliknande som faktiskt blir enklare och smidigare samtidigt som man behåller en tydlighet i vad man vill åstadkomma, säger Anders Blanck.
Mikael Rolfs önskan att medverka i diskussionerna verkar också kunna bli verklighet eftersom både SKL och LIF är överens om att bjuda in Läkarförbundet till förhandlingsbordet, enligt Anders Blanck.
Vem som ska betala för vidareutbildningen kommer utan tvekan att fortsätta vara en het fråga. Inte minst sedan läkemedelsföretaget AstraZeneca nyligen meddelade att man efter den 1 juli i år inte tänker betala några kongressresor till läkare någonstans i världen.
– Det är ett intressant tecken i tiden. Långsiktigt tycker jag att det mest rimliga är att landstingen står för all vidareutbildning av läkare, säger Göran Stiernstedt, chef för avdelningen för vård och omsorg vid SKL.
Det håller Mikael Rolfs principiellt med om, men han är skeptisk till att det kommer att bli verklighet. Landstingen ser fort- och vidareutbildning som onödiga kostnader, menar han.
– Det viktigaste för mig som läkare är att jag får fort- och vidareutbildning som jag har nytta av i mitt kliniska arbete. Vem som betalar den tycker jag är helt ointressant. Det jag beklagar med AstraZenecas beslut är att det sannolikt kommer att följas av andra företag, och då kommer det leda till att det blir ännu mindre pengar till fort- och vidareutbildning, säger Mikael Rolfs.
– Givetvis kan jag förstå om läkarkåren kan känna en viss oro, säger Göran Stiernstedt.
