Vid ett frukostmöte den 5 maj i år på Stockholms handelskammare var det glada miner kring kaffet. Det talades om att EU:s sjukvårdsrevolution såg dagens ljus. Siffror visades upp om en kommande marknad med 500 miljoner användare som omsätter 1 200 miljarder euro efter att det nya rörlighetsdirektivet införs i oktober 2013, då européer kan låta operera sig var de vill inom EU. Johan Hjertqvist, vd för Health Consumer Powerhouse, var en av mötets arrangörer.
– Det var en bra diskussion. Sverige bör kunna öka sin vårdexport av högspecialiserad sjukvård genom universitetssjukhusen i Stockholm Care och Uppsala Care. Sverige kommer att ha goda chanser att utnyttja sina fördelar med hög kvalitet på sjukvård och patientskadesystem och försäkringar. Vi har ju också kvalitetsregister som det inte finns några krav på i övriga Europa, säger Johan Hjertqvist.
Det var i mars som direktivet antogs av ministerrådet och EU-parlamentet. Innebörden blir att det blir lättare för européer att söka vård och också få ersättning för den om till exempel hemlandet inte kan erbjuda vård i medicinskt försvarbar tid. Med dagens svenska vårdköer bedömer ansvariga att flödet av patienter kommer att öka inom Europa. Totalt sett är detta en del av en växande global medicinsk turism som i dag har få ramar att förhålla sig till och är värd hundratals miljarder kronor. Ett av de största är Thailand, som beräknas dra in nästan 90 miljarder kronor år 2014, enligt en prognos från det internationella konsultföretaget Deloitte. Andra stora exportländer är Indien, Singapore och Malaysia men också Ungern och Grekland. Miljontals patienter väljer att resa för att få vård för att det går snabbare eller är billigare.
En stor risk är att patienter får med sig en svårbotad infektion i bagaget. Men trots all kunskap om härjande MRSA, NDM-1 och liknande hot i många länder blev resistensproblematiken aldrig aktuell i de långa diskussionerna om EU-direktivet.
– Vi har en rörlighet att förhålla oss till som vi inte kan blunda för. Resistensproblematiken har självklart en koppling till den ökade rörligheten. Men resistensfrågan kan inte lösas av att patientrörlighetsdirektivet genomförs. Frågan är så mycket större, säger Maria Nilsson, departementssekreterare vid Socialdepartementet samt den som har handlagt rörelsedirektivet.
Hon ser att resistensproblematiken diskuteras på andra plan i EU. För den svenska regeringen var det enligt henne mycket viktigt i förhandlingarna att direktivtexten förhöll sig korrekt till EU-domstolens rättspraxis om gränsöverskridande vård.
Hade det inte varit bra om ni tagit chansen att ta upp resistensfrågan?
– Det var inte en fråga som vi brottades dagligen med när det gäller direktivet. Det viktigaste är att kartan fungerar, säger Maria Nilsson, som lyfter fram att så fort en patient söker vård i ett annat land hamnar också mycket ansvar på dennes axlar.
Ansvariga på svenska myndigheter ser många frågetecken kring den gränslösa vården. Och de tror också att det reella ansvaret hamnar på patienten själv.
– Det ökande resandet kommer att bli en stor utmaning, redan i dag är resorna ganska omfattande, säger Inger Andersson von Rosen, läkare vid enheten för hälsoskydd och smittskydd på Socialstyrelsen.
EU-direktivet innebär att en svensk patient som söker vård i annat land får ersättning från hemlandet, men om denne skulle skadas ska klagomålen riktas till instanser i det aktuella »vårdlandet«, där rådande försäkringssystem tar vid. Vart man ska vända sig är information som man själv får ta reda på. Varje patient har dock rätt till eftervård och en behandling i sitt hemland. I de vårdfall, som är relativt få i dagsläget, då ett svenskt landsting remitterar en patient till en klinik i utlandet gäller däremot de svenska patientskydds- och försäkringssystemen. Om en patient skulle råka insjukna i en resistent infektion på utländsk klinik för det med sig både lidande, eftervård och även risker för andra patienter. I hemlandet kanske en hel sjukhussal har smittats ned som kräver stängning och desinfektion.
– Eftervården och kostnaderna för detta i Sverige får det svenska landstinget, där patienten är bosatt, stå för. Det är problem som svensk vård får ta, säger Hasse Knutsson, handläggare på Sveriges Kommuner och landsting, SKL.
Just nu pågår djupa diskussioner inför alla olösta frågor i och med det nya patientdirektivet för Europa.
– Det är många områden som inte är klara. Hur ska till exempel direktivet inkorporeras med dagens system? Vem ska fatta besluten om vem som får åka och på vilka grunder? undrar Hasse Knutsson.
Ett annat dilemma är vem som i dag har ansvaret att informera en patient före och efter en vårdresa. I dag ligger informationskravet på staten och Försäkringskassan – åtminstone när EU:s vårdregler tillämpas – som kan berätta om vårdlandets försäkringssystem, ersättning och pappershantering för patienter. De har dock inga kunskaper om medicinska frågor och sjukvårdsfrågor som exempelvis resistensläget i landet.
När det gäller vård i EU är det tal om att patienter ska kunna söka övergripande information om vård i utlandet via centrala informationskontor och så kallade nationella kontaktpunkter som kan informera om normer för kvalitet och säkerhet och patienträttigheter. På begäran kan de också få viss information om enskilda vårdgivare. Däremot ingenting om eventuella problem med resistenta infektioner, som är upp till varje sjukhus eller klinik att informera om.
– Om en patient på eget bevåg väljer utlandet följer också ett visst eget ansvar att ta reda på information om sjukhuset eller kliniken i landet, menar Inger Andersson von Rosen.
Illustration: Helena Östergren
