Dag 4:
Dagen inleddes med förhör av morbrodern, som nu inte mindes det han sagt i polisförhöret, att han sett läkaren tillreda läkemedel och därefter sätta medicinen i sprutpumpen. 

Morbrodern fick också frågan om huruvida släktingarna ville att flickan skulle få något läkemedel för att lindra smärta, dämpa kramper eller rentav »somna in« så snabbt som möjligt. Just det uttrycket har återkommit i flera av vittnenas berättelser, något som många också fått definiera. Morbrodern är den första som menar att det betyder dö.

– Vi såg det som att hon plågades, det fanns inget hopp, för hon hade ingen hjärna kvar hade [mamman] sagt, det fanns ingen mening att leva, det finns ingen anledning att hon ska ligga i flera timmar, självklart ville vi att hon skulle »gå vidare«.

Därefter förhördes två undersköterskor. Undersköters­ka 1 fanns på plats i flickans sal hela tiden från det att respiratorn kopplades ur till det att flickan dog. 

Hon mindes i första polisförhöret i mars 2009 inte att narkosläkaren givit något läkemedel alls till flickan, förutom att sprutpumparna gick. Vid ett polisförhör ett halvår senare mindes hon att narkosläkaren sprutat natriumklorid för att spola nålen, vilket hon vidhöll i förhöret. Hon sa att natriumklorid är klart och genomskinligt och att hon inte skulle kunna skilja det från morfin i en spruta, men att hon skulle ha sett på barnet om hon fått morfin.
Undersköterskan hävdade också bestämt att hon skulle lagt märke till om narkosläkaren hade haft en spruta i handen medan hon lyssnade med stetoskopet när barnet avlidit.

Undersköterska 2 sa att hon inte sett vare sig narkosläkaren eller någon annan ge flickan medicin under kvällen, och hon hade inte gjort det själv.
Sedan förhördes den intensivvårdssjuksköterska vid BIVA som var med vid vården av flickan den 12 september 2008. Hon förhördes en förs­ta gång av polisen redan sommaren 2009, men då gällde frågorna främst om hon varit inblandad i vården av flickan den 20 september, den dagen hon dog, och det var hon inte. Så småningom blev hon kontaktad av försvarsadvokaten Björn Hurtig, som gått igenom flickans journaler och där hittat två tillfällen den 12 september där flickan borde fått tiopental, trots att det inte finns journalfört. Efter att själv ha läst sin omvårdnadsjournal blev hon sedan åter förhörd av polisen och Hurtig.

I förhöret i tingsrätten berättade hon om hur flickan under den 12 september mådde sämre och sämre.

– Hon hade frekventa andningsuppehåll och klarade till slut inte att andas själv, sa sjuksköterskan.

Sjuksköterskan säger att man beslutade att göra en skiktröntgen av skallen.

– Men vi kunde inte gå upp på CT utan att intubera. Först ger man atropin, sedan fentanyl och sedan Pentothal för att barnet ska somna, sedan muskelavslappnande för att kunna föra ner tuben lättare.

Sjuksköterskan säger att hon själv drog upp tiopentalet i en spruta.

– Jag blandade och spädde 10 ml lösning till en 2,5-procentig blandning.

Sjuksköterskan säger att hon är säker på att tiopental gavs, dels när barnet intuberades, dels ca 20 minuter senare vid ett tubstopp. 


Läkemedlet finns dock inte noterat i någon journal. Framför allt åklagaren uppehöll sig mycket vid detta.

– Jag var på honom [den tjänstgörande läkaren, red:s anm] flera gånger under dagen, till slut sa han att jag skulle sluta tjata.


Dag 5:
Först förhördes den rättsmedicinska assistenten vid rättsläkarstationen i Solna som tog blodprovet i samband med obduktionen, men inte mindes något från detta tillfälle. 

Därefter följde förhör med det vetenskapliga rådet i neonatologi, Lena Hellström-Westas, docent och överläkare vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Akademiska sjukhuset. Enligt henne går det inte att utläsa av några handlingar att barnet fått tiopental någon gång under vårdtiden. Dock kan det ha funnits skäl att ge tiopental för att söva flickan eller i samband med att hon ska ha intuberats. Hon nämner den shuntoperation som gjordes den 11 september och den MR-undersökning som gjordes den 19 september som exempel.
I en lång diskussion med åklagarna om hur länge tiopental stannar i kroppen sa Lena Hellström-Westas att detta är väldigt lite undersökt, men pekade på en fallstudie publicerad i Acta Paediatrica nr 6, 2009. Den behandlar en accidentell överdos på ett för tidigt fött spädbarn, som man antog var ett missat spädningssteg. Enligt Lena Hellström-Westas visar studien att det fortfarande efter 72 timmar fanns höga koncentrationer av tiopental i kroppen på det barn som varit utsatt för överdosen, medan de barn som fått normala doser snabbt visade sjunkande koncentrationer.
Hon fick också frågan om huruvida en jobbig andning i samband med döendet kunde vara skäl att ge tiopental.
Hon svarade att hon själv aldrig använt tiopental i ett sådant läge, men att det kan finnas lokala variationer.
Apropå vårdens krav på dokumentation sa Lena Hellström-Westas att journalföringen är av yttersta vikt men att hon jobbat tillräckligt länge för att veta att det ändå är lätt att missa.


Krister Nilsson, docent och överläkare vid Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg, förhördes. Han var Socialstyrelsens vetenskapliga råd i barnanestesi och barnintensivvård i samband med Socialstyrelsens egen utredning under 2009. 

– Tiopental är ett sådant ämne, så att allt som har skett längre tid tillbaka än en vecka, om barnet fortsatt att leva, är för mig ointressant, konstaterade han. 

Även han fick frågor om det funnits skäl att ge flickan tiopental under vårdtiden på BIVA (trots att det alltså inte finns journalfört). Krister Nilsson sa att detta blir alltför spekulativt att svara på men nämner ändå att man från dokumentationen kunnat se ett kraftigt puls- och blodtrycksfall dagen innan flickan dog, i samband med narkos vid MR-undersökning.

– Är det här vanliga tecken på att man fått tiopental? frågade försvarsadvokaten Björn Hurtig.

– Ja. Det fick mig att fundera vad som hände där, säger Krister Nilsson.

Han fick också frågan om vilka slutsatser han drar av de koncentrationer av tiopental som uppmätts i flickan blod, 2 000 mikrogram/gram lårblod.
– Det här är en aldrig tidigare rapporterad koncentration, den är helt orimlig.
– Den här egenartade situationen, det här som är så obegripligt för mig, hur obegripligt är det inte då för polis och åklagare?

Har det då funnits terapeutiska skäl att ge tiopental under kvällen? 

Enligt Krister Nilsson fanns god anledning att ha tiopental i beredskap eftersom kramper är vanliga i terminal vård.

Nästa vittne var Gunilla Thelander, kemist vid avdelningen för rättsgenetik och rättskemi vid Rättsmedicinalverket (RMV) i Linköping, där man i oktober 2008 upptäckte de mycket höga halterna av tiopental och morfin i flickans blodprov.

Målsägarbiträdet Peter Althin frågade om hon efter att ha tagit del av professor Olof Becks kritiska rapport (se längre ner) har sett anledning att ifrågasätta sina resultat.

– De anmärkningar som kom fram är ett ifrågasättande av kvalitetssystemet, men det som gör att jag är säker är att vi har fullständig dokumentation över vem som gjort provupptagen, hur de är gjorda, när de är gjorda och att personalen var behörig och att allt vi har gjort har motlästs av två personer.

Hon beklagade dock att hon inte kommenterat att värdet för tiopentalkoncentrationen var osäkert.
På fråga sa hon att koncentrationen skulle kunna röra sig om mellan 1 500 och 2 500 mikrogram tiopental/gram lårblod.

Björn Hurtig frågade om man från Linköping kontaktade Rättsmedicinska avdelningen i Solna, där obduktionen gjordes, när man fick det ovanliga analysresultatet.

– Jag kontaktade rättsmedicin när jag såg att det var så hög koncentration, sa Gunilla Thelander.

Men hon hade inte frågat om det fanns möjlighet att ta fler blodprov.


Johan Ahlner, chef för RMV:s verksamheter i Linköping, utfrågades därnäst. Han sa att han känner sig trygg i att RMV:s analyssvar stämmer, men att de avvikelser som påpekats i deras system är något de ska jobba med.
– Om det här lilla barnet skulle ha fått en så stor koncentration sent i hennes liv, hur skulle det fungerat i hennes kropp? frågade åklagaren Jenny Clemedtson.

– Den höga koncentrationen som är uppmätt är inte förenlig med liv. Om man sprutat det vid ett enda tillfälle måste det varit precis i dödsögonblicket eller att man fortsätter att spruta efter döden. Om döden inträffar omedelbart, och man fortsätter efter döden, då kommer inte det att cirkulera runt.

Men Johan Ahlner sa också att det är möjligt att en spruta som ges efter att cirkulationen upphört kan sprida läkemedlet till större venösa kärl.
– Och då får man väldigt höga koncentrationer.

Jenny Clemedtson frågade hur stor mängd tiopental det i så fall skulle kunna röra sig om. Johan Ahlner sa att han räknar med att det på ett så här litet barn kanske finns 50–60 ml blod i den venösa volymen.

– Det kanske skulle räcka med 5–10 ml av en 2,5-procentig lösning [tiopental].


Dagens sista förhör hölls med Olof Beck, professor i analytisk klinisk farmakologi vid Karolinska institutet samt överläkare och chef för klinisk farmakologi vid Karolins­ka universitetssjukhuset. Han var med vid den »vertikala revision« av Rättsmedicinalverket som gjordes på försvarets begäran våren 2010, både av avdelningen i Linköping och rättsläkarstationen i Solna.


Olof Beck redogjorde för revisionen. Han kritiserade att det inte fanns någon beskriven procedur för spädning, något som inte är förenligt med ISO-standardens principer. Han pekade på att varje litet moment kan innebära ett ackumulerat fel.

– Risken är att det inte blir en 10 gångers spädning och att provet inte är homogent.

Däremot ifrågasätter inte Olof Beck att tiopental är påvisat i blodprovet.

– Kvantifieringen är mer tveksam, sa Olof Beck.

Han menar att eftersom toppen som visade tiopental gick utanför kromatogrammets gränser vet man inte om den verkligen är homogen.


– Vill man ha en kvantifiering över tio, då får man se till att man har ett större mätområde. 

I förhöret med Gunilla Thelander talades om laboratoriets standard för tiopental.
Den stamlösning man använt sig av på RMV i Linköping tillverkades 1998 och kalibreringen skedde 1999. Det är inte acceptabelt, enligt Olof Beck.

– De tappar sin giltighet vad gäller koncentration, de kan också förändras kemiskt.

Åklagaren försökte förgäves pressa Olof Beck på hur höga halterna av tiopental kan ha varit i det aktuella provet, eftersom både han och RMV är överens om att det är >10 mikrogram/gram lårblod, medan målsägarbiträdet försökte locka Olof Beck att svara på om 10 mikrogram tiopental är mycket.

– Jag vill inte uttala mig om effekter, det finns andra som kan det bättre. Jag är kemist!

Läs om utförligare referat från rättegången och tidigare artiklar:

Fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus – samlade artiklar, kommentarer och råd