Vi ska se om det finns funktionalitetsbrister inom vissa specialiteter som konsekvens av indelningen. Vi vet också att vi om 10–15 år kommer att ha avsevärt fler patienter som är 85+. Många kommer att vara sjuka på flera organ samtidigt och vi ska se om det finns något i dagens struktur som hindrar ett gott omhändertagande av dessa patienter.
Det säger Ulf Kvist, som är sjukhusdirektör för Centralsjukhuset i Kristianstad och projektledare för översynen.
Blir det mer behov av justeringar med den nya strukturen jämfört med när alla specialiteter var jämbördiga?
– Jag skulle vilja uttrycka det som att det framför allt är den snabba medicintekniska utvecklingen som gör att översyn kan behövas oftare än tidigare. Den medicintekniska utvecklingen leder dessutom till en större samhörighet med andra grenar vilket också gör att man kan behöva se över strukturen oftare, säger Ulf Kvist.
Socialstyrelsen har hittills fått in ett 50-tal skrivelser som rör specialitetsindelningen, merparten från specialitetsföreningar (se faktaruta nedan). Att döma av dem verkar de flesta specialiteterna ha funnit sig till rätta i det nya systemet; önskemålen gäller i huvudsak nya gren- eller tilläggsspecialiteter. Men några av de gamla specialiteter som fick gren- i stället för basstatus hoppas kunna övertyga Socialstyrelsen om att korrigera detta »misstag«. Det gäller urologi, klinisk fysiologi, plastikkirurgi, handkirurgi, hematologi, barnkirurgi och kardiologi.
Ett genomgående argument från de specialitetsföreningar som önskar få sin specialitet omklassad till basspecialitet är att utbildningstiderna blir långa. Förutom att det riskerar att skrämma bort unga läkare innebär det ett ineffektivt resursutnyttjande när man tvingas ägna tid åt att inhämta kunskaper som man inte har någon större nytta av i sin kommande specialitet.
Samtidigt var en av grunderna till förändringen att bredda kunskapsbasen hos specialistläkarna för att uppväga en fortgående subspecialisering och för att ge bättre förutsättningar att ge god vård åt växande patientgrupper med multisjukdom.
– Men vi kanske skjuter över målet ibland så att utbildningstiden blir onödigt lång. Det är en avvägning som måste göras, säger Ulf Kvist.
Den gemensamma europeiska arbetsmarknaden är en annan parameter att ta hänsyn till. För vissa specialiteter där det i Sverige krävs 7–8 års utbildning räcker det enligt EU:s yrkeskvalifikationsdirektiv med fyra eller fem år. Och finns specialiteten i Sverige måste vi enligt reglerna erkänna motsvarande specialistbevis från ett annat EU-land, så länge minimikravet är uppfyllt.
– Det är klart att vi måste ta med att folk rör sig över gränser: man utbildar sig här och jobbar där. Tanken med specialiteten är att det ska vara en innehållsdeklaration som är igenkännbar oavsett var man kommer ifrån.
Förutom att ändra i indelningen har man mandat att föreslå nya specialiteter, om det är motiverat. Ett 15-tal förslag till nya specialiteter har inkommit (se faktaruta nästa uppslag). Ulf Kvist påpekar dock att det handlar om en balansgång.
– Den professionella utvecklingen kanske motiverar att man snittar människan i 200 beståndsdelar. Men det skulle vara omöjligt för mindre sjukhus att ha jourlinjer för så många specialiteter. Den multipelsjuka människan är inte heller betjänt av att hoppa runt bland 20–30 specialiteter med remisser hit och dit. Det blir en avvägning mellan professionens behov och vad som ligger inom möjligheternas gräns att tillämpa.
