Den relativa femårsöverlevnaden i cancer ökar sakteliga och är uppe i 68,8 procent på riksnivå. På landstingsnivå varierar den mellan 63,4 procent i Gävleborg och 72,6 procent i Halland.
Av rapporten »Öppna jämförelser av cancersjukvårdens kvalitet och effektivitet« framgår att det inte finns något landsting som konsekvent är sämre eller bättre på cancervård. Däremot finns det stora variationer vad gäller enskilda diagnoser. Spridningen i femårsöverlevnad i blåscancer är exempelvis hela 15 procent mellan bästa och sämsta landsting. Ettårsöverlevnaden i lungcancer uppvisar liknande spann.
Det betyder att om övriga landsting lärde sig av de bästa skulle vården kunna bli avsevärt bättre. Och det är precis vad som kommer att ske, trodde Lars-Erik Holm, Socialstyrelsens generaldirektör, vid en presskonferens där rapporten presenterades.
– Jag vet att landstingen tar jämförelserna på stort allvar. Vi kommer att se en stor skillnad om två–tre år när vi gör om det här.
Att cancervården kan bli likvärdig över landet visar resultaten för bröstcancer.
– Det är väldigt små skillnader, och det beror på att vi länge har haft nationella vårdprogram som styr upp hur patienten ska behandlas.
En punkt där det finns stora variationer är andelen patienter som bedöms i en multidisciplinär konferens. I några landsting bedöms i princip samtliga fall av vissa cancerformer multidisciplinärt. I andra sker det bara i vart åttonde fall.
I genomsnitt har 95 procent av de patienter som dör i cancer vidbehovsordination av opioider i sjukdomens slutskede. Men bara var femte patient har själv varit med och skattat sin smärta genom strukturerade metoder – med stora variationer mellan de olika landstingen.
– Här finns utrymme för förbättring så att fler blir involverade i sin egen smärtkontroll, menade Lars-Erik Holm.
De mest oacceptabla skillnaderna och den största förbättringspotentialen finns enligt Socialstyrelsen när det gäller väntetiderna. I Halland får en patient vänta i snitt 24 dagar på en utredning om prostatacancer, i Jämtland 95 dagar. Även inom landstingen varierar väntetiderna stort.
– Varför det ser ut så här har vi inga svar på. Det måste landstingen titta på. Det kan vara logistik, det kan också vara brist på patologer, sa Lars-Erik Holm.
Det bör påpekas att väntetidsstatistiken gäller för 2009, det första året med Kömiljarden, och att det inte är osannolikt att väntetiderna minskat sedan dess.
Roger Henriksson, ordförande för Svensk onkologisk förening, säger att det är väl känt att det finns regionala skillnader i många delar av cancervården.
– Jag är glad för den transparens som nu visas, men man ska också vara medveten om att det finns en del felkällor som inte kan bortses från, exempelvis skillnader i stadier av sjukdomen och skillnader i registrering.
