Dag 1:
Parterna gjorde varsin sakframställan. Åklagaren Peter Claeson formulerade också de frågor han anser att målet handlar om:
Hur kommer det sig att flickan hade en dödlig dos tiopental i sin kropp? Har det funnits skäl att ge flickan tiopental i livets slutskede? Har flickan givits tiopental i samband med att hon avled? Vem gav henne i så fall det? Avled hon till följd av en dödlig dos av tiopental? Finns det anledning att ifrågasätta analyssvaren från Rättsmedicinalverket? Finns det anledning att ifrågasätta den dödsorsak som obducenten angivit?
– Jag påstår att det är [narkosläkaren] som givit tiopental till flickan, som sedan avlidit av det, sa åklagaren.
I andra hand, hävdade han, handlar det om ett försök till dråp.
Åklagaren framhöll särskilt att målet inte avser att narkosläkaren givit smärtlindrande mediciner i livets slutskede.
Narkosläkarens försvarsadvokat Björn Hurtig förklarade att hon förnekar gärningen som åtalet bygger på.
»Hon har inte givit [flickan] tiopental det här datumet, utredningen har inte kunnat visa att flickan dog av tiopental och inte heller att tiopental givits medan [flickan] var i livet eller vilken koncentration som förelåg i flickan vid dödsögonblicket.«
Därefter riktade Björn Hurtig in sig på den rättsmedicinska handläggningen av ärendet, som han menar brister hela vägen.
Dag 2:
Föräldrarna förhördes. Av deras berättelse framkom att de i stort sett varit nöjda med vården tills flickan akut hamnade på BIVA och fram till hennes död ett par veckor senare. Föräldrarna kände sig förbigångna vid beslut, de saknade information och tyckte inte att de fick svar när de ställde frågor. En planerad MR-undersökning dagen innan flickan dog visade att det i stort sett inte fanns någon hjärnsubstans alls kvar och i ett samtal dagen därpå fattades ett beslut om att avbryta intensivvården, dvs stänga av respiratorn. Båda föräldrarna uppgav i rätten att de var med i beslutet men att de inte uppfattade att de hade något val. Föräldrarna ringde dit sammanlagt ytterligare 11 släktingar som var med när respiratorn samma eftermiddag stängdes av. Det tog drygt fem timmar innan den lilla flickan dog. Både mamman och pappan sa att de bett narkosläkaren ge flickan något, inte för att hon skulle få dö, utan för att dämpa hennes kramper, något narkosläkaren enligt föräldrarna till slut gjorde. Mamman sa att hon trodde det var morfin.
I samband med detta minns mamman att narkosläkaren tog fram sitt stetoskop och lyssnade.
– Sedan sluter [flickan] ögonen och slutar andas, sa mamman.
Just den här historien uppehåller sig samtliga utfrågare vid eftersom den inte helt stämmer med vad föräldrarna sagt i polisförhören. Men båda hävdade bestämt att det är precis så här de verkligen minns situationen.
Mamman berättade också varför föräldraparet och flickans farmor valde att polisanmäla personalen vid sjukhuset ett par veckor efter att flickan dött.
– Min magkänsla sa att något hade hänt sista veckan, sa hon.
Polisanmälan var enda sättet hon kände till för att få en obduktion till stånd.
– Men vi pekade aldrig ut någon enskild, vi visste inte ens själva vad som hade hänt. Vi hade ingen tanke på att [narkosläkaren] gjort fel. Vi ville veta vad hon dog av eftersom vi aldrig fick några svar.
Narkosläkaren berättade under eftermiddagen fritt om händelserna. Hon menade bland annat att hon enbart sprutat natriumklorid i infarten för att spola nålen, flera gånger under kvällen.
De kramper som föräldrarna tyckte sig ha sett förklarar narkosläkaren som »gasping«, ett slags reflexutlösta djupa andetag, som är ett svar på syrebrist och som i sina uttryck kan vara krampartade.
Narkosläkaren sa att hon aldrig sprutade tiopental, eftersom flickan inte behövde det.
Dag 3:
Narkosläkaren förhördes under lång tid och pressades hårt av framför allt åklagarna men också målsägandebiträdet. Bland annat fick hon frågan om vilka läkemedel hon förberedde inför att respiratorn skulle stängas av. Hon berättade då, precis som hon gjorde i Socialstyrelsens utredning, att hon förberedde morfin, Stesolid och tiopental och att detta späddes på salen och förvarades sedan på en bänk i salen, markerade med lappar på respektive spruta.
– För att ha i beredskap, sa hon.
Narkosläkaren sa att hon absolut inte givit tiopental och att hon inte heller kan ha gjort någon förväxling.
När flickan hade dött tömde narkosläkaren själv innehållet från sprutorna på vanligt vis.
– Om det hade saknats något hade jag nog lagt märke till det.
Under tredje dagen förhördes också flickans farmor, farfar och två farbröder. Deras minnesbilder varierade och där någon minns, vet någon annan inte alls. Alla utom farfar, som inte kom ihåg, säger emellertid att narkosläkaren givit flickan »något« ur en spruta, strax innan hon konstaterades död. Alla var också överens om att flera ur släkten upprepade gånger bad narkosläkaren att flickan skulle »få något«, inte för att hon skulle avlida, utan för att minska lidande och kramper.
På torsdagen den 22 september fortsätter rättegången. Då ska mammans bror, de båda tjänstgörande undersköterskorna samt den sjuksköterska som var med vid ett ingrepp den 12 september 2008, då hon hävdar att flickan fick tiopental, förhöras.
