Dag 8: – Utgångspunkten måste vara att hon handlat utifrån stark medkänsla med de anhöriga och deras förtvivlan. [Flickan] var döende och hade inte särskilt långt kvar, sa han.
– För det fall tingsrätten skulle finna att det inte går att bortse från att [flickan] kan ha avlidit av en konkurrerande dödsorsak, så är det ändå försök till dråp, sa Peter Claeson.
Målsägandebiträdet Peter Althin byggde sin argumentation om narkosläkarens skuld på att hon tillmötesgått föräldrarnas önskemål vid två tillfällen: dels när de ville flytta flickan till Uppsala – som läkaren vidtog åtgärder inför –, dels när de under flickans sista timmar ville att hon skulle få mat, trots att narkosläkaren uttryckt att det var en meningslös handling.
Enligt Peter Althin gav narkosläkaren flickan en dos tiopental för att hon skulle få dö. Detta var enligt honom narkosläkarens tredje tillmötesgående av föräldrarnas önskemål.
Försvarsadvokaten Björn Hurtig sa i sin slutplädering att det hela handlar om tre huvudsakliga frågor:
– Är det visat bortom varje rimligt tvivel att [narkosläkaren] injicerat tiopental på det sätt som åklagaren påstår? Är det visat bortom rimligt tvivel att [flickan] har avlidit till följd av tiopentalförgiftning? Är mätvärdet så tillförlitligt att det kan ligga till grund för fällande dom?
Björn Hurtig menar att svaret på var och en av frågorna är nej, och att vart och ett av de nekande svaren är tillräckligt för att åtalet ska ogillas, vilket han också yrkade på.
Till slut fick narkosläkaren själv komma till tals:
– Jag har absolut inte gjort det här, jag har inte givit [flickan] tiopental!
