Dag 6: Socialstyrelsens vetenskapliga råd i farmakologi, Rune Dahlqvist, var kallad som vittne av åklagaren.
Han har modifierat sin uppfattning sedan han 2009 skrev sitt yttrande till Socialstyrelsen. Tidigare menade han att både förekomsten av nedbrytningsprodukten pentobarbital i flickans blod och förekomsten av tiopental i urinen talade för att flickan måste ha varit vid liv när hon fick tiopental.
Både att Rune Dahlqvist har fått nya kunskaper om att metaboliten pentobarbital kan förekomma utan att tiopental metaboliserats i kroppen och nya möjliga förklaringar till förekomsten av tiopental i barnets urin gör att han inte längre vågar säga att tiopental gavs medan barnet levde.

Efter förhöret med Göran Wahlström frågade åklagaren om Rune Dahlqvist nu ytterligare ville justera sina slutsatser. Rune Dahlqvist efterlyste då lite vetenskaplig ödmjukhet.

– Den koncentration vi talar om är så omöjlig att man måste tänka sig flera alternativa förklaringar. 

Medan Rune Dahlqvist fortfarande satt kvar i rättegångssalen förhördes Göran Wahlström. Det var narkosläkaren och hennes försvarsadvokat som åberopat honom som vittne.

Göran Wahlström är professor emeritus inom farmakologi med kunskaper i experimentell anestesi. Han har tidigare, på försvarsadvokatens begäran, inkommit med ett skriftligt utlåtande där han bland annat pekar på den stora risken att det aktuella blodprovet kontaminerats med fett, något som skulle påverka analysresultatet då tiopental är extremt fettlösligt. Göran Wahlström anser att flickan med all sannolikhet fått i sig tiopental vid ett tidigare sövningstillfälle. Främst utgår han från den MR-undersökning som gjordes dagen innan flickan dog.
Ett kraftigt blodtrycksfall skulle enligt Göran Wahlström visa att flickan fått tiopental, trots att det inte finns journalfört.

– Om man har ett spädbarn som man vill ska ligga still, så är det sannolikt att hon fått tiopental, sa Göran Wahlström och hänvisade också till vetenskaplig litteratur som anger att cirkulationsbekymmer i synnerhet ökar risken för blodtrycksfall av tiopental.

Hur kan då Göran Wahlström säga att tiopental har getts till flickan? undrar åklagarna.

– Eftersom man har hittat tiopental så är det klart att det har givits, det är bara frågan om när. Om det har samlats i en fettdepå har det definitivt inte getts i samband med dödsfallet, för det tar tid att samlas i en fettdepå, sa Göran Wahlström.


Under eftermiddagen förhördes Per-Arne Lönnqvist. Han är professor i barnanestesi och barnanestesivård. Dessutom är han kliniskt verksam överläkare på barnanestesienheten vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han var kallad som vittne av narkosläkaren och hennes försvarsadvokat.

Per-Arne Lönnqvist beskrev för rätten hur tiopental används på barn.
Efter att ha gått igenom flickans journaler tycker han att det finns tillfällen där man kan ha gett flickan tiopental, trots att det inte finns journalfört, precis som tidigare vittnen nämnt.
Han sa också att det verkar helt rimligt att ha tiopental tillgängligt på salen inför ett »avslut« av ett barn, i synnerhet om barnet tidigare haft kramper.

Per-Arne Lönnqvist var mycket kritisk till tanken att koncentrationen av en substans i ett blodprov skulle spegla en given dos.
Trots det lade han fram några räkneexempel för att illustrera hur helt orimligt stora doser som skulle ha behövs för att komma upp i den blodkoncentration som senare RMV uppmätt i flickans blod.
– Man har tagit provet på ett felaktigt sätt och fått tillblandning av vävnadsvätska och sönderfallande fettceller i provet, det är jag nästan övertygad om.


Dag 7: Först förhördes Petra Råsten-Almqvist, specialist i rättsmedicin och överläkare vid RMV:s rättsmedicinska avdelning i Stockholms län. Det var hon som obducerade flickan den 14 oktober 2008, 24 dagar efter hennes död. Åklagaren hade kallat Petra Råsten-Almqvist som vittne, och hon stod under förhöret fast vid sina slutsatser att flickan dog av en överdos av tiopental, som hon också skrev i obduktionsrapporten.
Petra Råsten-Almqvist hade tagit del av den norske rättstoxikologen Jørg Mørlands yttrande, där han bland annat skriver: »Rättsläkarens slutsats kan vara riktig. Å andra sidan kan det på grundval av de föreliggande faktaupplysningarna och analysresultaten inte uteslutas att tiopentalets betydelse för dödsfallet har varit minimal.«

Petra Råsten-Almqvist menade att om man får resultatet från en rättskemisk undersökning som visar så höga halter av tiopental, och i det här fallet även höga halter av morfin, så är det oerhört svårt att dra andra slutsatser än att det ska ha tagit död på flickan.
Hon sa också att man inte kan veta om ett blodprov är representativt för hela kroppen.
– Det är representativt för det perifera venösa systemet i underkroppen i det här fallet.
På eftermiddagen var det dags för rättegångens sista vittnesförhör. Det gjordes, också på begäran av åklagaren, med Jørg Mørland. Han är läkare med klinisk farmakologi som specialitet, professor vid universitetet i Oslo och chef för norska folkhälsoinstitutets division rettstoksikologi og rusmiddelforskning. På uppdrag av Socialstyrelsens rättsliga råd har han gått igenom de rättskemiska och rättsmedicinska turerna i fallet.
Jørg Mørland menade att analyssvaren som RMV kommit med, utifrån flickans blod- och urinprov, är säkra såtillvida att substanserna är påvisade, men osäkra beträffande kvantiteten. Men han tror ändå att 2 000 mikrogram tiopental/gram lårblod i blodprovet kan vara ett sant värde.

– Men vilken koncentration av tiopental som fanns i flickans blod i dödsögonblicket, det är långt mer osäkert. 

Jørg Mørland sa att de överraskande höga koncentrationerna gör att man som sakkunnig måste vara på jakt efter alternativ som är utanför de gängse.

– En betydande mängd kan ha blivit tillförd efter döden. Då blir koncentrationen extremt hög, för då fördelar sig inte substansen.

– Går det att utifrån blodprovet säga att [flickan] dött av tiopentalförgiftning?
frågade försvarsadvokaten Björn Hurtig.
– Nej, sa Jørg Mørland.


I sitt yttrande har Jørg Mørland skrivit att det administ­rationssätt som bäst kan förklara analysresultatet verkar vara en enkel intravenös injektion av en supraterapeutisk dos tiopental omedelbart före eller efter dödens inträde. Den passusen citerade åklagaren och undrade om Jørg Mørland stod fast vid sin åsikt.

– Ja, men den står inte i motsats till huruvida tiopental varit av betydelse för döden.