Alla älskar allmänläkaren, men dennes uppdrag blir allt tuffare. Pålagor läggs på från olika håll: till exempel politiska krav på utökade administrativa uppgifter, som alltmer komplicerad sjukintygsskrivning och nytillkommen livsstilsscreening.

Vad kan läkare göra för patienter som inte klarar av en socialt och intellektuellt alltmer krävande arbetsmarknad? Och vem tar hand om själen – där problem ofta sitter? Och vad göra med alla ensamma, gamla och ångestridna patienter?
– Kanske ska vi börja samarbeta med en präst eller imam, föreslår Christer Olofsson vid Kallinge vårdcentral, Blekinge, sekreterare i DLF, vid symposiet »Allmänmedicinens gränser och åtaganden«.

Christer Olofsson varnar för att medelåldern bland landets allmänmedicinare är hög. För att locka yngre läkare gäller det att skapa goda arbetsvillkor. Där ingår det att kunna värna förtroendet mellan läkare och patient, närmast att likna vid ett kontrakt.
– Detta kontrakt är en förutsättning för att kunna ut­öva »läkekonst«, säger Christer Olofsson.
En stor del av symposiet ägnas åt en tilltagande medikalisering av tillstånd eller naturliga processer, som läkare och forskare erfar. På allmänspecialisternas mejlinglista »Ordbyte« diskuteras till exempel läkemedelsreklam för testosteron (se också debattartikel i LT nr 46/2011).

– Organspecialisters kon­cent­ration på en liten del av kroppen leder i samverkan med läkemedelsindustrin till en övermedikalisering av vården, säger Birgitta Hovelius, professor i allmänmedicin vid Lunds universitet.
Hon tar som exempel Cipralex, som blivit godkänt för PMDS (premenstruell dysforisk störning). Men orsaken till sjukdomen är fortfarande okänd; symtomen är inlärda, menar hon.